Tänk att man går (oftast ska jag tillägga) hela livet och längtar efter nått, nått annat än det som man är i just nu. Det kan vara till sommaren, hösten, kvällen, helgen och såklart semestern. Även om jag är en stor motståndare till att inte leva för stunden så är jag oerhört dålig på att praktisera just detta. Jag tänker alltid 5 steg framåt och är värdelös på att inte låta livet svischa förbi medan jag längtar efter alla de där ovannämnda tingen. Men det är en fin målsättning att ha.
Nu har jag igen längtat efter semestern sen jag hörde landningshjulet under planet dunsa mot marken i början av juni och en vecka i underbara kroatien var tillända.
Så gissa om jag var lycklig när gårdagens arbetsdag var slut och det luktade ledighet så att det stack i näsan? Det var jag.
Imorgon packas något så oväntat som en husvagn. Oväntat för att det är något av de få saker vi inte tidigare packat, och vi har packat och släpat en hel del vill jag lova.
Det här ska bli intressant, mycket intressant och väldigt roligt. Nu ska det backas, rattas, bökas, stökas och njutas i goda vänners sällskap.
Tyvärr hann inte våra specialbeställda träningsoveraller med efternamnet tryckt på ryggen levereras innan startskottet för The Henrikssons Caravan Tour 2014 så vi får i alla fall se till att plocka upp några par crocs på vägen så vi kommer i stämning snabbast möjligt.
lördag 19 juli 2014
torsdag 3 juli 2014
Sommarlovsdagen
Och så kom den där dagen, den som känts så långt borta, som inte riktigt gått att greppa.
Det är egentligen ingen sensationell dag men jag vill nog ändå hävda att den är otroligt speciell.
Visserligen är det imorgon som Tilde säger hejdå till dagis (ja,jag säger dagis, jag tycker att oavsett om jag säger dagis eller förskola så är pedagogernas utbildning och kunskap värd lika mycket för mig).
Imorgon ska vi alltså packa ner de sista sakerna och gå ut genom grinden för sista gången, då lilleman börjar nytt dagis efter sommarlovet så blir det faktiskt sista gången för oss. I alla fall som tillhörande förskolebarm. Jag har dock fått lova att hälsa på då det visat sig att en av fröknarna till den minste Henrikssonen råkat ut för en massiv separationsångest från vår lille palt.
När grinden då till sist slår igen imorgon em så är det "bara" ett sommarlov mellan min fina tjej och ett helt nytt kapitel i hennes och våra liv.
Trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle känna så starkt för denna,kan man kalla det övergång? förskoleklassen är väl ändå någon slags övergång till "riktiga" skolan?
Hur som helst, det gör jag,känner starkt alltså.
Det är precis som att allt kommer tillbaka till mig, 1400gr bebis, sondslangar,andningslarm,första leendet,första julen hemma,första dagis dagen,cykeln,kompisen, ja allt!
Helt plötsligt känns det som att hon växer 10cm i veckan säger saker som -va e de mä dig?
Och kräver svar på frågor man inte riktigt tänkt svara på än.
Det är ju så det ska vara, men när ska man hinna med? Hinna förstå att de är inte små för alltid, de kommer bli stora barn,tonåringar,vuxna.
Usch, vill inte tänka på det, även om man ibland kan ha gjort en snabb överslagsräkning på hur många dagar det är kvar tills ungarna lämnar boet och lugnet infinner sig så måste jag ändå säga att den dagen känns trots alla dispyter,trotsåldrar,uthälld mjölk m.m som en ganska tråkig dag när man tänker på den lite närmre.
Hoppas att skolåren går lika långsamt nuförtiden som man minns dom själv :-)
Det är egentligen ingen sensationell dag men jag vill nog ändå hävda att den är otroligt speciell.
Visserligen är det imorgon som Tilde säger hejdå till dagis (ja,jag säger dagis, jag tycker att oavsett om jag säger dagis eller förskola så är pedagogernas utbildning och kunskap värd lika mycket för mig).
Imorgon ska vi alltså packa ner de sista sakerna och gå ut genom grinden för sista gången, då lilleman börjar nytt dagis efter sommarlovet så blir det faktiskt sista gången för oss. I alla fall som tillhörande förskolebarm. Jag har dock fått lova att hälsa på då det visat sig att en av fröknarna till den minste Henrikssonen råkat ut för en massiv separationsångest från vår lille palt.
När grinden då till sist slår igen imorgon em så är det "bara" ett sommarlov mellan min fina tjej och ett helt nytt kapitel i hennes och våra liv.
Trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle känna så starkt för denna,kan man kalla det övergång? förskoleklassen är väl ändå någon slags övergång till "riktiga" skolan?
Hur som helst, det gör jag,känner starkt alltså.
Det är precis som att allt kommer tillbaka till mig, 1400gr bebis, sondslangar,andningslarm,första leendet,första julen hemma,första dagis dagen,cykeln,kompisen, ja allt!
Helt plötsligt känns det som att hon växer 10cm i veckan säger saker som -va e de mä dig?
Och kräver svar på frågor man inte riktigt tänkt svara på än.
Det är ju så det ska vara, men när ska man hinna med? Hinna förstå att de är inte små för alltid, de kommer bli stora barn,tonåringar,vuxna.
Usch, vill inte tänka på det, även om man ibland kan ha gjort en snabb överslagsräkning på hur många dagar det är kvar tills ungarna lämnar boet och lugnet infinner sig så måste jag ändå säga att den dagen känns trots alla dispyter,trotsåldrar,uthälld mjölk m.m som en ganska tråkig dag när man tänker på den lite närmre.
Hoppas att skolåren går lika långsamt nuförtiden som man minns dom själv :-)
söndag 19 januari 2014
helglycka
En underbar helg är till ända. Nåja, snart iallafall. Utmaningen att hålla ögonen på vid gavel under kvällens film kvarstår men efter det är en jättefin helg över.
Nästan nu traditionsenligt häng med fina vänner fick inleda helgen och jag blir på riktigt varm ända in i själen över att vi har så otroligt bra vänner. Att få ha människor i sin omgivning som ger en så mycket är helt fantastiskt. Att kunna umgås helt opretentiöst och kravlöst är en gåva enligt mig. Arga barn, glada barn, skrik och skratt, vin och mat, bajsblöjor och fredagsmys hysteri när den är som allra bäst. Man blir lycklig. På riktigt!
Man blir även lycklig av träning. Och den har flutit på helt enligt plan under hela veckan och helgen. Sista passet för veckan blev ett styrkepass med löpintervaller som inslag för att pusha på förbränningen. 12kg ner under sommaren/hösten och 2kg upp under julen. Ganska nöjd ändå. Jag vet min julätar kapacitet så jag klagar inte på dessa siffrorna. Nu däremot är ris a la malta tiden förbi och ytterligare 7kg ner är målet. Tom lovade att det inte skulle va några problem- skönt, då slapp jag lova mig själv nått..
Trevlig kväll!
Nästan nu traditionsenligt häng med fina vänner fick inleda helgen och jag blir på riktigt varm ända in i själen över att vi har så otroligt bra vänner. Att få ha människor i sin omgivning som ger en så mycket är helt fantastiskt. Att kunna umgås helt opretentiöst och kravlöst är en gåva enligt mig. Arga barn, glada barn, skrik och skratt, vin och mat, bajsblöjor och fredagsmys hysteri när den är som allra bäst. Man blir lycklig. På riktigt!
Man blir även lycklig av träning. Och den har flutit på helt enligt plan under hela veckan och helgen. Sista passet för veckan blev ett styrkepass med löpintervaller som inslag för att pusha på förbränningen. 12kg ner under sommaren/hösten och 2kg upp under julen. Ganska nöjd ändå. Jag vet min julätar kapacitet så jag klagar inte på dessa siffrorna. Nu däremot är ris a la malta tiden förbi och ytterligare 7kg ner är målet. Tom lovade att det inte skulle va några problem- skönt, då slapp jag lova mig själv nått..
Trevlig kväll!
måndag 13 januari 2014
Moa
Hej igen! Det var längesen sist!
Struntar i att ursäkta avsaknaden av inlägg och konstaterar att det nog kommer kommer bli fler framöver iallafall.
Mycket har hänt sen sist och det kanske allra bästa stavas Moa! Min nya lilla tjej med fyra tassar och 2 fällperioder årligen. I bästa fall.
Moa är nya tillskottet och har redan gosat sig rakt in i hjärtat på mig.
Just ikväll var det extra härligt att vara hundägare i efterlängtade minusgrader och i sällskap av snöflingor strosade och lekte vi vår väg runt tippen. Moa hängandes i stellas nackskinn och Tilde lunkades bredvid mormor och moster. Tänk att det inte behövs mer än så för att känna genuin lycka.
Snö, djur och familj!
Lycka är även när barnaskaran i familjen somnar sådär runt 19 tiden på kvällen och öronen får sig lite välbehövlig vila från gälla skrik och tusen frågor.
Samla kraft och energi inför morgondagens schemaläggning och möte på jobbet och styrkepasset innan. Ikväll ska den energin hämtas från te i soffan och sverige-montenergro i handbolls vm. Det blir en höjdare!
Struntar i att ursäkta avsaknaden av inlägg och konstaterar att det nog kommer kommer bli fler framöver iallafall.
Mycket har hänt sen sist och det kanske allra bästa stavas Moa! Min nya lilla tjej med fyra tassar och 2 fällperioder årligen. I bästa fall.
Moa är nya tillskottet och har redan gosat sig rakt in i hjärtat på mig.
Just ikväll var det extra härligt att vara hundägare i efterlängtade minusgrader och i sällskap av snöflingor strosade och lekte vi vår väg runt tippen. Moa hängandes i stellas nackskinn och Tilde lunkades bredvid mormor och moster. Tänk att det inte behövs mer än så för att känna genuin lycka.
Snö, djur och familj!
Lycka är även när barnaskaran i familjen somnar sådär runt 19 tiden på kvällen och öronen får sig lite välbehövlig vila från gälla skrik och tusen frågor.
Samla kraft och energi inför morgondagens schemaläggning och möte på jobbet och styrkepasset innan. Ikväll ska den energin hämtas från te i soffan och sverige-montenergro i handbolls vm. Det blir en höjdare!
måndag 4 mars 2013
Tålig
Det är inte lätt att förutse hur dagarna ska fortlöpa. Det är inte bara svårt,det är fullkomligt omöjligt med 2barn och allt därtill.
Hämta på dagis,Tilde vill inte gå,ont i benen,Vilton får gå. Vilton vill inte gå längre. Halvvägs hem tar krafterna i lille ettåringen slut och nu ska 2 barn åka i en singelvagn. 800m känns som 8km men tills slut är vi hemma.
Av med 14 lager med kläder,lillemans mage får knappt plats innanför dunjackan och han ser minst sagt nöjd ut över att få släppa ut sina behag i det fria igen.
Jag ska vara lite snabb och supereffektiv och rusar upp för trappan med matkassen medans barnen sopar parkettgolvet med en piasavakvast på nedervåningen. Tydligen så var inte den sysslan roande speciellt länge och lilleman bestämmer sig för att ge sig i kast med det förbjudna.
Den historien slutar med plattfall från 4e steget i trappan och en fläskläpp som en liten ballong på överläppen.
Segertåget fortsätter och samma lilla olycksfågel som verkar vara immun mot att "lära av sina misstag" rantar rakt ner i köksbordet och slår tinningen i kanten som avslut på en bestigning av tripptapp stolen. Stor,blå otäck bula växer i takt med att tårarna rinner ner för den lilla kinden. Allt detta samtidigt som Tilde i sin tur är helt ointresserad av detta trauma och fortsätter repetera "när ska vi äta de där kakorna mamma?,kan vi äta dom nu?mamma,de här kakorna,kan jag ta en sån?". Min fantastiska krishantering visar sig ytterligare en gång och jag flaxar med armarna och drar de värsta scenariot för mig själv innan jag skickar iväg stor och liten man mot akuten.
Dryga timmen senare är de hemkomna med konstaterandet "det där verkar vara en tålig kille" och nu är den tålige hungrig, på riktigt! Mat i magen och lugnet lägger sig igen.
Puh!
Hämta på dagis,Tilde vill inte gå,ont i benen,Vilton får gå. Vilton vill inte gå längre. Halvvägs hem tar krafterna i lille ettåringen slut och nu ska 2 barn åka i en singelvagn. 800m känns som 8km men tills slut är vi hemma.
Av med 14 lager med kläder,lillemans mage får knappt plats innanför dunjackan och han ser minst sagt nöjd ut över att få släppa ut sina behag i det fria igen.
Jag ska vara lite snabb och supereffektiv och rusar upp för trappan med matkassen medans barnen sopar parkettgolvet med en piasavakvast på nedervåningen. Tydligen så var inte den sysslan roande speciellt länge och lilleman bestämmer sig för att ge sig i kast med det förbjudna.
Den historien slutar med plattfall från 4e steget i trappan och en fläskläpp som en liten ballong på överläppen.
Segertåget fortsätter och samma lilla olycksfågel som verkar vara immun mot att "lära av sina misstag" rantar rakt ner i köksbordet och slår tinningen i kanten som avslut på en bestigning av tripptapp stolen. Stor,blå otäck bula växer i takt med att tårarna rinner ner för den lilla kinden. Allt detta samtidigt som Tilde i sin tur är helt ointresserad av detta trauma och fortsätter repetera "när ska vi äta de där kakorna mamma?,kan vi äta dom nu?mamma,de här kakorna,kan jag ta en sån?". Min fantastiska krishantering visar sig ytterligare en gång och jag flaxar med armarna och drar de värsta scenariot för mig själv innan jag skickar iväg stor och liten man mot akuten.
Dryga timmen senare är de hemkomna med konstaterandet "det där verkar vara en tålig kille" och nu är den tålige hungrig, på riktigt! Mat i magen och lugnet lägger sig igen.
Puh!
fredag 1 mars 2013
Posivitet
Med facit på hand så hade det nog varit ett uns mer begåvat att stanna hemma en dag till och inte hetsat iväg till jobbet, för ingenting kommer gratis och idag fick jag betala priset för att jag jobbade igår.
Kan i stora drag summera dagen med att halva hjärnsubstansen varit en enda stor gegga och alla beslut, stora som små har tagit avsevärt mycket längre tid än vanligt. Det har känts som att någon satt en elefant på mitt huvud som jag tvingades bära runt på hela dagen och som att bihålorna tackat för sig för längesedan.
Men nu är det gjord,den sista arbetsdagen denna veckan och just idag var det lite extra mysigt med fredag.
Det finns en person som brukar lysa upp fredagarna och framförallt helgerna lite extra emellanåt. Det är när vi får "farbror Victor" på besök. Glädjen är lika stor hos den lilla skaran i familjen som hos den stora. Det är något med den där farbrorn som man bara mår bra av. Det bästa är att han oftast stannar hela helgen och då får man tankat över ganska mycket positivitet under de dagarna. Det är den mest högljudda och osmidigaste människan som nånsin vandrat i ett par 47:or men det är nog oxå den mest härliga och roliga oxå. Kort och gott,vi är glada för att just vi har en egen "farbror Victor" i vår familj .
Kan i stora drag summera dagen med att halva hjärnsubstansen varit en enda stor gegga och alla beslut, stora som små har tagit avsevärt mycket längre tid än vanligt. Det har känts som att någon satt en elefant på mitt huvud som jag tvingades bära runt på hela dagen och som att bihålorna tackat för sig för längesedan.
Men nu är det gjord,den sista arbetsdagen denna veckan och just idag var det lite extra mysigt med fredag.
Det finns en person som brukar lysa upp fredagarna och framförallt helgerna lite extra emellanåt. Det är när vi får "farbror Victor" på besök. Glädjen är lika stor hos den lilla skaran i familjen som hos den stora. Det är något med den där farbrorn som man bara mår bra av. Det bästa är att han oftast stannar hela helgen och då får man tankat över ganska mycket positivitet under de dagarna. Det är den mest högljudda och osmidigaste människan som nånsin vandrat i ett par 47:or men det är nog oxå den mest härliga och roliga oxå. Kort och gott,vi är glada för att just vi har en egen "farbror Victor" i vår familj .
onsdag 27 februari 2013
Uppgiven
Sällan har jag längtat mer efter vår,värme och ett slut på virus så mycket som jag gör nu! Man skulle nog kunna kalla mig uppgiven. Förra veckan var det jag som agerade sköterska åt hela klanen Henriksson och denna veckan var det min tur. Jag blir så trött, soffa,tv,te,säng,soffa,mat,tv,te och så fortsätter det hela dagen lång,uttråkad jag? Nej då inte alls!
Imorgon ska jag göra ett försök att bege mig mot jobbet igen,känner att jag gör mig bättre där än hemma på soffan, jag hoppas bara att min kropp känner samma sak när klockan ringer imorgon.
För att återkomma till något bekant! Lchf är fortfarande högst aktuellt. Tyvärr så funkade ju inte det här med att "allt rinner av när du ammar" snacket på mig. Tyvärr så funkade det inte heller när jag i höstas i ett svagt ögonblick lämnade lchf och gick tillbaka till "vanlig" kost. Denna "vanliga" kost är min största fiende, vi kommer inte överens. Med den kosten kommer nämligen ett svårhanterat sockersug och inte minst kärleken för vitt bröd återuppstår, gammal kärlek rostar aldrig.
Så summan av kardemumman blev inte bättre än att dessa gravidkilon som tyvärr nog inte längre kan kallas det utan snarare bekvämlighetskilon kom tillbaka och sitter nu som en smäck. Alla dessa förkylningar och virus som avlöser varandra som skiftarbetare sätter lite stopp för att få tillgång till en stor komponent till framgångsrik viktnedgång,motion!
Så som det ser ut nu så får jag sätta allt mitt hopp till lchf tillsvidare, än så länge har det resulterat i -2kg på en månad. Det är inget resultat jag hoppar högt för men det är i alla fall inte +.
Imorgon ska jag göra ett försök att bege mig mot jobbet igen,känner att jag gör mig bättre där än hemma på soffan, jag hoppas bara att min kropp känner samma sak när klockan ringer imorgon.
För att återkomma till något bekant! Lchf är fortfarande högst aktuellt. Tyvärr så funkade ju inte det här med att "allt rinner av när du ammar" snacket på mig. Tyvärr så funkade det inte heller när jag i höstas i ett svagt ögonblick lämnade lchf och gick tillbaka till "vanlig" kost. Denna "vanliga" kost är min största fiende, vi kommer inte överens. Med den kosten kommer nämligen ett svårhanterat sockersug och inte minst kärleken för vitt bröd återuppstår, gammal kärlek rostar aldrig.
Så summan av kardemumman blev inte bättre än att dessa gravidkilon som tyvärr nog inte längre kan kallas det utan snarare bekvämlighetskilon kom tillbaka och sitter nu som en smäck. Alla dessa förkylningar och virus som avlöser varandra som skiftarbetare sätter lite stopp för att få tillgång till en stor komponent till framgångsrik viktnedgång,motion!
Så som det ser ut nu så får jag sätta allt mitt hopp till lchf tillsvidare, än så länge har det resulterat i -2kg på en månad. Det är inget resultat jag hoppar högt för men det är i alla fall inte +.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)