NYC

Så är jag äntligen här! Uppdaterar sittandes på en murrig underbar liten bar på 3rd avenue. Flygresan gick minst sagt över all förväntan, lugnet spred sig som en oväntad gäst i hela kroppen och helt från ingenstans infann sig en sanslöst skön avslappnad känsla, nästan 10h senare var jag fanns i NYC! En 45 minuters lång kamp om livet i form av en galen taxi chaufför och en hel del likasinnade i trafiken så var vi framme på Manhattan. Nu följer ett antal intensiva dagar och vi kickstartadr idag med ca 5h walking the streets of NY. Imorgon väntar brooklyn bridge, grund zero ich aquavit. Hoppas ni har det angenämt hemma mina vänner, slå gärna min man en signal! Han kan behöva lite support i dessa gräsänkemans tider!

Flygplan och Lchf

Minst sagt sett så kan man säga att det varit lite väl passivt här på bloggen under en tid. Så är det, det går upp och ner och ibland känner jag inte alls för att skriva och då blir det inget.

Vad har hänt sen sist? Ja, lilleman har fått en sylvass tand och bestämt sig för att det är en bra idé att gnaga lack på köksbordet samt att han kommit på att han är en individ med egen vilja som INTE vill gå och lägga sig utan att högljutt visa sitt missnöje och ovilja först.

Detta beteende har självklart (för att återigen komma tillbaka till) resulterat i ytterliggare sömnbrist och halv om halvt ras-känsla som efterföljd. Det har till och med kommit till en gräns så den äldsta av barn i familjen frågar mig på morgonen "har du fått sova något i natt mamma?" 3 år och hon tynger sitt huvud med min avsaknad av sömn. Då kanske mamma har klagat lite för mycket och snudd på för ofta.

Nu väntar i alla fall en tid av förändring för småbarnsmorsan som nu åker till amerikat på söndag, jag åker i ett plan, ett plan med vingar och som kommer befinna sig på en höjd av ganska många tusenmeter och som inte kommer stanna för att jag blir panikslagen och hyperventilerar. Det känns kanon! Eller inte!

Men det är som de kloka säger- ner kommer man alltid. Min man är övertygad om att jag kommer klara detta galant om jag bara tänker på att folk gör detta varje dag,hela tiden och vissa människor jobbar faktiskt med detta. Okej, känns det bättre nu? Nej! jag kan väl inte hjälpa att dessa människor valt ett något så vansinnigt som att flyga plan som sitt arbete.

Och hur går det med lchf? Jodå, det funkar hur bra som helst, 2,6 kg kvar till matchvikt innan Vilton hamnade i magen. Sen därefter så är målsättning ytterligare 5-7 kg och det får ta tid. Jag mår väldigt bra av att slippa blodsockerfall och sockersug så nu känns det inte längre som att jag gör någon uppoffring ens.Och livet består inte av bearnaisesås och grädde direkt ur förpackningen, det består av goa sallader, fisk,kött,ägg och mörk choklad när andan faller på.

Kanske blir det lite uppdateringar i NY men det är ytterst osäkert än så länge.

Ha det så gott alla vänner och jag ska tänka på er när jag picnicar i Central Park :-)