Det finns hopp!

Idag gjorde jag det! Jag tvekade länge, tänkte är det värt det? funderade på konsekvenserna men till slut tog jag steget. Jag tog en promenad!! Hushållet gapade tomt efter någon som helst typ av papper, inget, inte nånstans. Det var då jag fick idén, kanske skulle man våga sig på en prommis ner till Ica och köpa på sig lite toapapper. Bilen stod i garaget och jag är sedan tidigare incidenter LIVRÄDD för att köra ur garaget, en liten händelse drabbade mig för ett par veckor sedan och sedan dess har vi varit en backspegel kort. Det positiva med det är att jag har fått en härlig rutin på att använda den gamla hederliga "döda vinkeln".

Nog om det, tillbaka till min promenad! Eller mitt träningspass som jag väljer att kalla det.

Jag har fått tillbaka hoppet om att få tillbaka något slags liv igen, jag kunde gå snabbare än 3km/h och det kändes så gött att inte hosta EN ENDA gång under hela denna 20 minuter långa vandring! Praise the lord!

Nu vill jag ju inte på något sätt ta ut något i förskott för det har jag lärt mig att det får man ofta sota för snabbare än man hinner säga flaska! Men jag väljer ändå att lite försiktigt någonstans i bakhuvudet tro att nästa vecka kan det möjligen ske, jag kanske kan träna, på riktigt! ljuva tanke!

Hur som helst, i all min extas över att överhuvudtaget få vistas ute så hann jag lägga märke till att våren smugit sig på (även där inte lönt att ropa hej) men just nu, idag kändes det vår. Jag är ju en stor anhängare av snö,längdskidor och minusgrader. Men jag är ju oxå realist, jag vet att vintern ( eller någon annan årstid heller)  inte nödvändigtvis uppfyller några som helst kriterier för att få kallas just vinter, och i mitt tycke har inte den här "vintern" gjort det. Därför längtar även jag nu efter varma vindar, skott på träden, jobbiga fåglar som gapar hela nätterna och lite ljus åt folket. Inte minst så längtar jag efter att alla virus, infektioner och mycoplasma, ingen aning om vad mycoplasma är men en del läkare jag träffat den senaste tiden säger att det inte är en bra grej, så det får gärna försvinna i takt med att våren kommer.

Sen var det det här med bebisar, finns det något mer underhållande, först när de är små kan man bara sitta och titta på dom i all evighet för att de är så hjälplösa och supersmå, när de blir äldre underhåller dom när de med all kraft och energi VERKLIGEN försöker att få in så mycket som möjligt av ett lakan med plastad frotté i munnen. Det går ju självklart inte så jättebra med tanke på att denna lilla bebis ständigt blir motarbetad av pappa som med stort tålamod släpar ut denna frotté ur munnen men jämna mellanrum.

När inte detta stimulerar den lilla människohjärnan längre så lägger vi oss bara rätt och slätt på rygg och skriker ut vår vrede i hopp om att någon ska ta hand om en, ge en mat, hämta något annat att stoppa i munnen eller hitta på något annat som kan slå ihjäl lite överflödig bebis tid.

Bebisar- you got to love them!

Självömkan på hög nivå

Tanken med en blogg förmodar jag är att man någorlunda kontinuerligt ska skriva i den. Nu har jag inte gjort det på ett tag och anledningen till det är att det har vart så himla synd om mig, så jag har inte orkat.

Jag har alltid trott att jag har ett grymt immunförsvar, inget kommer åt mig, inget förutom lite småförkylningar här och där. Jag kan utan att ljuga konstatera att detta inte är sant, inte längre i alla fall.

Småförkylningar? Sånt håller jag inte på med längre, någon högre makt har sett till att pröva mitt tålamod mycket längre än så. För hur mycket tålamod ska man ha för att orka med sig själv när man snart kan sätta sig i växeln på sjukvårdsrådgivningen och besvara alla människors krämper just för att man själv snart genomgått varenda en av dom.

Nu är jag uppriktigt sagt jävligt trött på det här! Vart tog livsglädjen vägen? Vart tog välbefinnande känslan vägen? Vart tog träningskortet vägen? För det kommer jag inte ens ihåg när jag höll i min hand senast. Har försökt mig på en och annan promenad, inte ens det klarar min veka kropp av. Den fullkomligt hatar mig efter 50 minuters lunkande och bestraffar mig gärna med ÄNNU mer slemhosta och varför inte slänga på en liten lungsäcksinflammation på det som grädden på moset.

På tal om grädde så har jag i alla fall lyckats hyfsat bra på LCHF fronten. Uppfriskande!!

Har tappat lite kilon trots soffliggande och avsaknad av någon som helst motionsutövning, fast det är klart man förbränner väl lite genom att spendera dagarna med att hosta 250ggr i timmen. 

Trots att jag inte hållit på med den här dieten (läs livsstilen) speciellt länge kan jag redan dra slutsatsen att den inte är speciellt prisvänlig. Den är tvärtemot SVINDYR! Detta har jag redan fått erfara och det gör mig om möjligt ännu mer taggad till att inte fuska och sätta i mig något olämpligt så att min senaste ruinerande storhandling var förgäves. 

En annan mindre bra sak med hela den här karusellen är att min treåriga lilla tös plötsligt är väldigt intresserad av om vad som innehåller kolhydrater och vad som inte gör det, än så länge är hon helt oförstående av vad ordet "kolhydrater" betyder, men detta kolhydrats prat i kombination med en viss LCHF dans framför spegeln gör mig lite oroad över om jag kanske pratat liite för mycket och liite för insnöat om det här hemma vid middagsbordet. SKÄRPNING åt mig!!

 

Nä, nu har jag varit alldeles för aktiv alldeles för länge, jag glömde nästan av hur synd det är om mig. Dags att lägga sig på sofflocket igen och påminna mig själv om min bedrövliga tillvaro.

Vardagstankar

Jag ser verkligen inte mig själv som någon "urmoder", ingen supermamma som gör allt rätt och alltid vet vad som är bäst i alla lägen! Tvärtom! Ibland skriker jag åt Tilde så det gungar i väggarna här hemma, och oftast skriker hon tillbaka minst lika högt. Då blir jag ännu argare för att hon skriker åt mig. Men vem kan klandra henne? inte jag! Det är ju jag som lärt henne att skrika och gapa när frustrationen kryper lite för långt in i benmärgen.
Och gissa vad? jag kan ge fler exempel på mindre bra föräldraskap från min sida, men det var egentligen inte det jag ville skriva om.
Om jag istället fokuserar på vad jag verkligen vill nå fram med till mina barn så är det enkelt.
Jag vill att de alltid ska tro på sig själva, känna tillit och trygghet i sin omgivning och ja, rätt och slätt : må bra!
En viktig del i det är att kunna glädjas med andra, att faktiskt genuint kunna känna lycka för människorna omkring dem, och för andra med för den delen.
För jag tror, att om man inte kan glädjas med andra är man inte lycklig själv. Då är det hög tid att rannsaka sig själv och fråga sig vad som är fel i ens eget liv, vad saknar man?
För mig är det självklart att missunnsamhet hänger ihop med ens egna dåliga självkänsla.
Eftersom jag strävar efter att mina barn ska ha en bra självkänsla strävar jag ju oxå efter att de inte ska missunna andra och i synnerhet inte varandra lycka och framgång eller vad det nu kan vara.
För jag vet hur det känns att bli missunnad, hur det känns att inte få känna glädje och värme från människor som borde stå en allra närmast.
Nu har jag säkert skrivit "missunna" 40 ggr men jag tänker fortsätta skriva det några gånger till så håll ut!
Missunsamhet skapar ett stort svart,håligt avstånd mellan människor som bara skulle kunna känna lycka tillsammans istället.
Ingen ska behöva hålla tillbaka sin glädje med rädsla för att trampa andra på tårna. Jag har gjort det och nu är det slut på det. Jag har en underbar man, två fantastiska barn och ett hem jag älskar.
Jag tänker inte be om ursäkt för det!

Nu börjar nästippen frysa på igen, bäst att höja värmen innan kilowatt jägaren kommer hem från jobbet!

Jaha ja!

Då var tanken att jag skulle börja "blogga". Jag har aldrig gillat det ordet, blogga!
Det låter så töntigt på nått sätt, som att det är lika med att lägga upp bilder på sitt nya läppglans och
posera halvnaken i någon ny top.
Det hade jag inte tänkt att ägna mig åt. Så vad hade jag tänkt att ägna mig åt? Ja, säg det!
Det märker vi med tiden, det får bli vad det blir. Jag har ett hyfsat stort behov av att skriva av mig och detta
resulterar oftast i 30 cm långa sms till min kära man (känns fortfarande konstigt att kalla honom det) när han sitter på sitt kontor och käkar semlor. Hur som helst har han inte tid med mina, i hans sammanhang oftast ointressanta utläggningar.
Så därför tänkte jag att detta kunde vara ett bra forum för mig att få ur mig allt mitt ointressanta blaha blaha.

Just nu genomgår jag en som jag vill se det: Livsomvändande förändring! Den stavas LCHF!
Jag väljer att tro att det här som de så fint skriver i alla förord till lchf böckerna kommer att bli inte bara en diet utan en livsstil.
Varför skulle inte jag lyckas?
Jo, det ska jag tala om, för att jag är den typen av människa som känner en stor,stark,ofrånkomlig kärlek och attraktion till SOCKER! Choklad och jag, we go way back! Jag kan känna mig lite småsugen och innan jag hunnit blinka står kladdkakan i ugnen och jag är redan ätit alldeles för mycket smet.
Den här av mig mindre uppskattande egenskapen resulterade i att jag vid min senaste graviditet gick upp hela 23(!)kg. Och allt det där som ska "rinna" bort vid amningen, jojo, här har inte runnit ett skit ska jag tala om.
Men jag tänker inte misströsta, inte nu, inte den här gången. Jag ska tamejfan fixa detta om jag så blir en burk bearnaise sås på köpet.
Jag ska stå där till slut, vågen ska visa de siffrorna jag vill se (helst lite mindre) ,och då ska jag säga precis som en viss Jonas C en gång sa "ingen kan göra det bättre, ut efter de förutsättningar jag fick".

Eftersom jag inte längre är någon ungdom börjar det bli dags att krypa till kojs, klockan är ju ändå 21.05.

Natti!