Smärta & skönhet

Smärta föder skönhet säger dom! Och det är faktiskt sant, fast min tolkning är en annan än den traditionella.
För smärta födde skönhet, för ett år sedan så föddes våran lille palt, en fjunig liten pojke kom till världen och vände upp och ner på hela tillvaron med buller och bång. Och jag vill lova att när han kom till världen var det en hel del smärta med i bilden.

Nu ett år senare så traskar samma lilla fjuniga palt omkring och utforskar världen,fortfarande med buller och bång. Knappt har vi hunnit förstå att vi har fått ett barn till förräns hans första födelsedag har kommit.
Och rätt som det är har 15 år till gått och matkontot har förmodligen fullständigt skenat till förmån för mellanmjölk och limpor.
Tänk då om man då kan tänka tillbaka och komma ihåg allt som händer nu, innan mellanmjölks eran börjat och alla småbarnsår ligger framför en.
För visst, det är jobbigt med småbarn, man är inte alltid överväldigad att bli väckt 06.00 en lördagsmorgon och man är inte alltid supertaggad på att gå till lekplatsen i snorkyla,ösregn och snålblåst.
Men det går inte att sticka under stol med att lika jobbigt som det ibland är, lika underhållande fast ggr 100 är det att ha småbarn. Utvecklingsfaserna bjuder på en hel del minnesvärda och rent av hysteriskt roliga situationer och kommentarer och inte att förglömma, dessa uttryck,grimaser, och egen komponerade sätt att lösa det mesta "själv" på.

Så småbarnsåren, jag kan summera min inställning till den med:
Jag tänker sitta på första parkett hela den här föreställningen och jag tänker försätta ta pauser och sträcka på benen för att ha orken att verkligen kunna njuta av den fullt ut även de perioder då man önskar att filmen snart va slut.

Nota

365....365x9!....sanslöst många dagar! Så sanslöst många dagar att jag blir förvånad att tiden gått så fort. Känns som igår. Jag,nervös tonåring i canada goose jacka i alldeles för många plusgrader. Han, allt annat än onervös med en förkärlek för folköl och fortkörning.  9 år senare-på dagen, summerar jag tiden som gått och konstaterar att det blir aldrig som man tänkt sig. Det som jag trodde bara skulle vara ett kort tag, fullständigt sprang iväg och resulterade i 2 små blonda liv och en tillvaro bättre än vad jag någonsin vågat drömma om.

Detta skulle firas, barnvakt,ledigt från jobbet, biobiljetter,middag. Min man skulle få bli lite överraskad med en kväll bara han & jag.
Det speciella med min man, för er som känner honom, ni vet att han håller sällan igen. När jag kommer hem från jobbet 2h innan beräknad ankomst och presenterar att vi ska iväg och att han får masa sig in i duschen, undrar ju han såklart vad vi ska göra, hans följdfråga blir något i stil med
- hur många nätter ska vi va borta?
Hur många nätter? Plötsligt känns min kalender för kvällen något blek. Men så är det, min man! Han förväntar sig den stora trumman, oavsett vad det gäller. Jag har valt att se charmen i den egenskapen.

Middag, god mat, gott vin,mycket vin,nota.
Nota! Visserligen äter jag väl inte ute i någon överdriven utsträckning men så mycket vet jag att notan brukar inte komma i ett igenklistrat kuvert.
Upp ur kuvertet fiskar jag upp ett guldigt pappersark som till utseendet kan jämföras med idol-guldbiljetten för er som råkat se ett avsnitt nångång.

Efter att jag febrilt vridit och vänt för att någonstans hitta en summa att förhålla mig till,någon typ av siffror bara så jag kan få betala som man alltid gör och oftast alldeles för mycket.
Då ser jag.
"vi bjuder på hela er nota?"
- vad?varför?hur?

Till svar från servitrisen får vi att gäster som vi är värda det, hon tyckte att vi såg så kärleksfulla och glada ut så att hon ville göra detta för oss och som tack för att vi var så trevliga kunder.

På riktigt? Det är helt fantastiskt att vi utifrån sett kan lura människor att tro att vi är kärleksfulla och lyckliga.
Nej,på allvar nu! Det ÄR helt fantastiskt att vi efter 9år och 2barn i ibland väldigt krävande åldrar kan utstråla en sån känsla. För mig var det ett slags kvitto på att det jag känner för min man syns lilka mycket utanpå som det känns inuti.
Efter så lång tid tillsammans så blir det bara starkare och bättre och allra mest finare!

Ta åt dig- du vet vem du är! ❤

Svinkyla.

Direktverkande el. Betydelsen av de orden har jag en helt egen tolkning av. Det betyder kyla, det betyder halvdomnade tår, tjocka fleecetröjor,fårskinnstofflor i alla storlekar från minibebis till en ordentlig 45:a. Det betyder sveda och ångest när elräkningem dimper ner i slutet av månaden. Första vintern i huset kunde jag inte förstå varför min envetna sambo hela tiden skulle jävlas och skruva ner vår ända källa till värme och trivsamhet. Han skruvade ner, jag höjde upp. Hur dyrt kan det bli tänkte jag och gottade mig i vetskapen om att nu kommer den snart, värmen! Detta värmekrig fortsatte, men en dag tog det tvärstopp. En dag förstod jag, den dagen då elräkningen hoppade upp på köksbordet. 7000:-  drygt! 7!!! Värmekriget var slut, kilowattjägaren som han nu kallades vann och jag släpade fram de varmaste sockarna jag hade och gick in i acceptans. 

Nu börjar det igen. Oktober, 5 grader ute, 16 inne! men nu kommer den snart, värmepumpen och nya element. Jag ska välkomna dessa nya familjemedlemmar med öppna armar och gladeligen slänga ut utsugarna från 70-talet som bott här på tok för länge.

Med den gallan spydd ska jag nog ta mig en liten lutare så här i svinkylan i sovrummet. Kanske det har gått upp någon grad när jag vaknar! Man vet aldrig!

Tillfälligt avbrott...

Tillfälligt avbrott...... Det skulle man minst sagt kunna kalla denna tid av tystnad här på bloggen. Som jag tidigare nämnt så kommer perioder när vardagen inte tillåter att ta sig tid att sätta sig ner och skriva.
Nu har jag tänkt på RIKTIGT att jag ska skärpa mig och verkligen få ur mig allt de där som den här bloggen var tänkt till. Så, nu får det vara bra med bortförklaringar och dåligt samvete.

Så, vad har hänt sen sist? Sommaren har kommit och gått, flygrädslan har bara gått och med den fobin övervunnen letade vi oss till cypern i slutet av sommaren.
43 grader varmt, solskyddsfaktor i lass, saltvattens allergiskt barn, svindyr läkarräkning och en massa andra härliga upplevelser senare så var vi tillbaka i vardgagen igen.
Nu skulle den däremot modifieras lite iform av att mannen i huset skulle ta över marktjänsterna hemma medans jag gick på en ny på jobbet. Sagt och gjort, det blev som jag befarade, mannen gömde sig bakom "min ändå uppgíft är att hålla barnen vid liv" och "jag lägger all min fokus på barnen". Underförstått, mannen hade inte tänkt att sköta marktjänsterna i någon överdriven utsträckning. Detta ledde till en del meningskiljaktheter de första veckorna men så småningom insåg jag att städning och dyl ändå är en smula sekundärt och mannen insåg att städ och plock ändå fyller en funktion.

Hösten börjar krypa på, krispiga mornar och vita grässtrån i trädgården. Den bästa årstiden, löven byter färg och värmeljusen släpas fram och höjer mysfaktorn ordentligt när man på kvällen kryper upp med lite te och ulliga filten i soffan. På något sätt så känns det som att allt börjar på hösten, den stora utmaningen att hålla ihop och ut under alla dessa kolsvarta månader som väntar. På med vantar, mössa och allt annat som behövs för att hålla ett barn nöjt och glatt ute.
Vilton har börjat gå och svajar omkring som ett vitt yrväder med högt bmi och för tjocka fötter för bra balans. Hä och dä går varmt hemma och det tränas på "lampa" och "tack" . Mycket mer intressantare än så blir inte en småbarnsvardag ibland, men det är bland det mysigaste som finns ändå.

Vi hörs snart igen- jag lovar!

Oro

Rätt som det är kommer den... Dagen jag vaknar upp och inser att jag är 45 år. Det är väl inget farligt med det? Nej, det är det inte men jag är livrädd. Livrädd för att jag då ska se tillbaka på mitt liv och veta att jag oroat bort de senaste 25 åren. 5 år har redan gått. 5 år av konstant oro och en fruktansvärd hypokondri som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. 20 år till av samma jävliga oro och ångest över mitt eländiga hälsotillstånd? Inga problem! Jag kan med största sannolikhet garantera att om jag inte tar mig i kragen nu och lär mig njuta av livet så kommer jag missa allt det underbara för att jag är för självupptagen med alla mina ännu oställda diagnoser. Jag har en otroligt underbar familj och ett jobb som jag älskar. Jag har ett grymt liv med så mycket kärlek och goa vänner. Varför ska just jag få leva och vara lycklig? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Om man vänder på det så kan man ställa sig frågan: vad har jag gjort för att min lycka ska grusas av denna ständiga oro? Jag har inget bra svar på någon av frågorna. Just nu är det en fruktansvärt jobbig period, 1177.se går varm i min telefon ich jag kan känna hur jag blir sämre för var dag, nu är det bara en tidsfråga innan jag får den slutgiltiga diagnosen som ska förstöra hela mitt liv. Ta mig ifrån mina barn och lämna min man själv. Vad jag är kass som inte ens kommer lyckas hålla mig vid liv. Ni hör ju själva! Helt sjukt! HELT sjukt.. Fast jag är så medveten så har den här förbannade oron mig i sitt järngrepp. Det handlar om att ta kontrollen nu. Det bara måste ske! Men först ska jag bara googla liite till.

Motivation

Nu har det återigen varit ett sånt där lite oplanerat avbrott i skrivandet. Fokuset har legat på lite andra håll de senaste. Nu är jag tillbaka i vardagen och strävar efter att få en bra och hållbar rutin i min träning. Det är lättare sagt än gjort. Förkylningarna och alla de andra åkommorna som titt som tätt drabbar bår familj har en fantastisk tendens att bara gå runt,runt,runt och träningstillfällena blir färre och färre. Det hade ju varit skönt om jag enbart kunde skylla på sjukdom, så är det ju inte tyvärr. Det är lite mitt eget fel oxå, mitt eget fel att vikten nu,trots stenhård lchf (med undantag för lite vin) har stått still. Nu får det vara slut på det! Nu är det en sommar kvar, en sommar sen är jag tillbaka i mina vardagsrutiner med heltidsjobb och väldigt massa mindre tid. Därför har jag målsatt för mig själv att när denna sommaren är slut ( för mig tar den slut väldigt precist 3 september) då ska de sista 2 kg från graviditeten + 6 till vara BORTA! Min man är tydligt informerad om att semestern kommer att till stor del nyttjas för att träna. Nu ska jag bara se till att hålla mig disciplinerad och motiverad. Vad gäller lchf så tänkte jag fortsatt (med undantag för ytterligare lite mer vin) vara stenhård. Kanske tillochmed lite hårdare än vad jag varit nu. Med det menar jag att dra mer på portionerna och minska lite till på fettet, men ändå hålla balansen så jag inte får småhungrig.

NYC

Så är jag äntligen här! Uppdaterar sittandes på en murrig underbar liten bar på 3rd avenue. Flygresan gick minst sagt över all förväntan, lugnet spred sig som en oväntad gäst i hela kroppen och helt från ingenstans infann sig en sanslöst skön avslappnad känsla, nästan 10h senare var jag fanns i NYC! En 45 minuters lång kamp om livet i form av en galen taxi chaufför och en hel del likasinnade i trafiken så var vi framme på Manhattan. Nu följer ett antal intensiva dagar och vi kickstartadr idag med ca 5h walking the streets of NY. Imorgon väntar brooklyn bridge, grund zero ich aquavit. Hoppas ni har det angenämt hemma mina vänner, slå gärna min man en signal! Han kan behöva lite support i dessa gräsänkemans tider!

Flygplan och Lchf

Minst sagt sett så kan man säga att det varit lite väl passivt här på bloggen under en tid. Så är det, det går upp och ner och ibland känner jag inte alls för att skriva och då blir det inget.

Vad har hänt sen sist? Ja, lilleman har fått en sylvass tand och bestämt sig för att det är en bra idé att gnaga lack på köksbordet samt att han kommit på att han är en individ med egen vilja som INTE vill gå och lägga sig utan att högljutt visa sitt missnöje och ovilja först.

Detta beteende har självklart (för att återigen komma tillbaka till) resulterat i ytterliggare sömnbrist och halv om halvt ras-känsla som efterföljd. Det har till och med kommit till en gräns så den äldsta av barn i familjen frågar mig på morgonen "har du fått sova något i natt mamma?" 3 år och hon tynger sitt huvud med min avsaknad av sömn. Då kanske mamma har klagat lite för mycket och snudd på för ofta.

Nu väntar i alla fall en tid av förändring för småbarnsmorsan som nu åker till amerikat på söndag, jag åker i ett plan, ett plan med vingar och som kommer befinna sig på en höjd av ganska många tusenmeter och som inte kommer stanna för att jag blir panikslagen och hyperventilerar. Det känns kanon! Eller inte!

Men det är som de kloka säger- ner kommer man alltid. Min man är övertygad om att jag kommer klara detta galant om jag bara tänker på att folk gör detta varje dag,hela tiden och vissa människor jobbar faktiskt med detta. Okej, känns det bättre nu? Nej! jag kan väl inte hjälpa att dessa människor valt ett något så vansinnigt som att flyga plan som sitt arbete.

Och hur går det med lchf? Jodå, det funkar hur bra som helst, 2,6 kg kvar till matchvikt innan Vilton hamnade i magen. Sen därefter så är målsättning ytterligare 5-7 kg och det får ta tid. Jag mår väldigt bra av att slippa blodsockerfall och sockersug så nu känns det inte längre som att jag gör någon uppoffring ens.Och livet består inte av bearnaisesås och grädde direkt ur förpackningen, det består av goa sallader, fisk,kött,ägg och mörk choklad när andan faller på.

Kanske blir det lite uppdateringar i NY men det är ytterst osäkert än så länge.

Ha det så gott alla vänner och jag ska tänka på er när jag picnicar i Central Park :-)

Ingen eufori

Om jag kände mig euforisk och genomlycklig igår så kan jag idag meddela att några sådana känslor har inte bott i min extremt trötta kropp och hjärna under dagen som gått.
När jag slog upp ögonen imorse möttes jag av en vägg, dels en sovrumsvägg med en jäkligt snygg tapet på men oxå en vägg av ett tjockt töcken.
Som vanligt var detta inget de små liven i familjen Henriksson tog någon hänsyn eller ens någon som helst notis om,vem kan begära det? det ingår inte i deras arbetsuppgifter.

Kaffe slut,turkisk yoghurt med keso och kanel som växte sig sig större i munnen för varje tugga, bråttom till fredagsaktivitet och ett helskottas virrande fram och tillbaka i jakten på någon som helst struktur.

Blev dagen bättre? Utvecklades den till en fantastisk start på helgen? Nej! inte förrän klockan 21.30 då jag insåg att tapeten jag tjatat mig till tillstånd att köpa blev sanslöst snygg och det följt av ett sent men dock så mysigt flanellpyjamas fredagsmys i framför "mästarnas mästare" gjorde att dagen fick en viss inramning av tillfredställande trots allt.

Nu lägger jag allt mitt hopp till sömngudarna och hoppas de befriar mig från att 03.00 vakna av att jag skriver listor på jobbsaker i mobilen och skrikiga bebisar med magknip.

sov gott!

ICA eufori

Nästan 13h jobb, 13h det är en lång arbetsdag för en annars "ledig" varelse som ängnar dagarna åt blöjbyten och problemlösningar på en helt annan nivå (en 3 årings närmare sagt) än vad som var tvunget idag. 13h,det kändes som 5.
Varför? Jo för jag tillhör den lyckosamma skara som älskar mitt jobb! Jag blir genuint lycklig av att svänga in och se ICA skylten välkomna mig! Jag har till stor del mina underbara kollegor att tacka för dessa trivselstormar, de flesta är lika skruvade i huvudet som jag och det bidrar till en väldigt go arbetsmiljö där man kan vara sig själv fullt ut. Har man en dålig dag och bara vill lägga sig ner och kasta in handduken så finns det alltid utrymme för det utan massa skådespeleri i form av "jag mår toppen" haranger.
 Dessutom finns där alltid någon som har lite extra energi att dela med sig av om man skulle glömt sin hemma. Det är lite sjukt när jag tänker på det, men oxå lite roande att man verkligen kan bli lycklig av en ICA skyltning, för de flesta betyder den inte mer än bröd,mjölk,smör och "vad var det mer jag skulle ha". För mig är det kärlek,vänskap,framtid och utveckling.

 Till följd av min ändå ganska kännbara frånvaro från familjen idag så blev det ju såklart annat som blev lidande här hemma. Detta råddes det bot på i samma ögonblick som jag satte min trötta fot innanför tröskeln klockan 22.00. Jodå, då åkte snickarbyxorna på och tapetbordet fram. En kort sammanfattning på status på knoddarna och en high five i dörren och vips så va mannen nere i renoveringsinfernot igen. Om folk runt omkring mig tycker att har energi, så borde de ta en närmare titt på utomjordingen jag bor med, man kan ju få mindervärdeskomplex för mindre!
 Nu ska jag ta en liten lutare tills nästa pass börjar, denna gång nattmatnig på schemat!

Hammare & spik

Så var det dags igen! I och med att tiden förändrar livet så medför förändringar ibland en del arbete. Denna gången i form av renovering,renovering,reno... Halva huset upp och ner,byggdamm,cirkelsågar,spackel,trappräcken och en hel del tålamod. I kombination till detta adderar vi i vårt fall till 2 barn i 2 helt olika åldrar med sanslöst olika behov. När man tillgodosett den enes önskningar och ska dra första penseldraget så hör man den ljuva stämman av den andre som nu vill göra sig hörd och sedd. Vi var rätt envisa ett tag, vi vuxna i familjen. Vi skulle få det att funka,funka så att vi båda kunde fixa och dona medans barnen snällt sysselsatte sig och accepterade mammas och pappas hemmafix. Vi märkte efter ett par dagar av ständig stress,virrighet,irritation och otillräcklighet att vi lägger ner den i teorin fina tanken. Så nu får gubben utlopp för sina manliga behov av byggande i sin ensamhet där nere på undervåningen medans jag och tillhörande småfolk mumsar chokladmousse (lchf såklart)framför barnprogram. Träningen har olyckligtvis blivit lidande till förmån för dessa spektakel som vi nu dragit igång. Det ogillas starkt men jag har varit så illa tvungen. Det skulle jag råda bot på idag och packade ner ett litet paket i form av 6månaders bebis i löpvagnen och gav mig ut på löppass. Fy!! När man ser dessa föräldrar som hurtigt joggar där med sin käcka löpvagn och ser så osmakligt rediga ut att man nästan kräks så kan jag hädanefter nog låta dem få den cred de förtjänar för FY säger jag igen, det var ingen fröjd direkt. Eftersom jag lever med en man av modell "irriterande hurtig" brukar han alltid springa med vagnen när vi springer ihop och efter idag har jag beslutat att det kan han fortsätta med. Om tiden tillåter så har jag för avsikt och mål att försöka köra 2 pass dagligen ett tag framöver. Förmodligen kommer denna plan oxå gå i stöpet då tid är en ytterst bristfällig vara i den här familjen just nu. Men visioner kan man ju ha.

Sleepless in Fiskebäck

Nu är det kväll igen,dags att summera dagen och se framemot en härlig natt med god sömn. Eller? NEJ! Inte på den adressen jag bor på eller i varje fall inte på den sidan sängen jag ligger på. 6 månader har gått,6 fantastiska, underbara, oförglömliga månader. Jag älskar min lille son till månen och tillbaka, men snart åker jag till månen och kommer inte tillbaka om jag inte får sova en hel natt snart. Det sägs att modern har någon inbyggd förmåga att alltid vakna när hennes barn behöver henne och tur är väl det om så är fallet med tanke på att fäder verkar i alla fall inte fått denna fantastiska egenskap. Det är lika fantastiskt förvånande varje gång att iaktta fadern i den här familjen när han sover sig igenom gallskrik och nattskräck, såvida ingen skakar honom så gott som ur sängen, då vaknar han...oftast! Men den största skulden får man ändå lägga på bebisen, jag har bett till övre makter, jag har tankat honom full med mat så att han inte ska kunna känna hunger på x antal timmar, jag har sett till att det verken är för varmt eller för kallt eller för vått eller för torrt. Resultat? Ja, om man inte vaknar och behöver äta så kan man ju alltid vakna och tok-jollra. Det är väl jättegulligt och underbart, men inte mellan 2,30-4.00 på en onsdags natt. Man ska väl inte klaga tänker många nu, men jo! Det ska man, precis så mycket som det behövs för att det ska kännas bättre. Så alla med taskig sömn av olika anledningar. Se till att tycka riktigt synd om er själva, det är ni värda. "god"natt ❤

Liv

En helg. 1 helg, 2 dagar och så mycket känslor. Lycka,sorg,förväntningar,besvikelser osv.

Ibland blir man så medveten om livet och om vad det kan göra med en. Ibland är det orättvist, ibland är det generöst,ibland är det förunderligt vad människor tvingas gå igenom.

2 små liv, ett på vardagrumsgolvet under ett färgglatt babygym, ett annat lekandes i ett flickrum.

1 annat liv, ett liv som inte förtjänat den hemska vändning det tagit. En människa så fin som som få människor är. En genuint genomsnäll och underbar person som bara förtjänar det bästa.

En person som alltid ställer upp, alltid finns där och utan att säga mycket alls bara värmer upp tillvaron med sin närvaro.

Man blir smärtsamt medveten om att man aldrig kan förutse något. Livet gör som det vill, man står maktlös. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Det som skulle fylla dagarna på ålderns höst, långa golfrundor under solens värmande strålar och härliga seglatser över haven kan snabbt förbytas mot promenader med ledsagning och ensamhet i en värld där man inte vet speciellt mycket alls, mer än att det inte skulle bli såhär.

2 andra liv, 2 människor som snabbt får axla en annan roll, en roll ingen person ska behöva ta.

Två fantastiska människor som orkar,orkar,orkar. 

Nu finns dom där hela tiden, ställer alltid upp,finns där,fixar och donar och sätter sig själva åt sidan.

Rollerna är ombytta. 

Man ska ta vara på var dag, VARJE dag, och när och om något skulle skaka om ens värld så ska man vara glad om man har så fina människor runt sig så att de orkar bära en när man inte längre orkar gå.

Utdelning

Slit,slit,slit! Efter förra veckans STORA besvikelse på vågen så bestämde jag mig som tidigare nämnt att jag verkligen skulle köra på nu. Sagt och gjort! Denna veckan har det tränats så att det stått härliga till, det har vart kul,jobbigt,svettigt,ömt, osv, osv. MEN!! Det har gett ett fantastiskt resultat! -2kg på en vecka! Jag har min numera starka karaktär och mitt årskort på gymmet att tacka! Nu har jag verkligen börjat komma in i detta på riktigt,det finns inget som skulle få mig att trilla dit på en tugga av något "förbjudet". Jag är stark som en oxe i psyket och står emot frestelser som om att det var gift i dem. Mycket förvånande, välkommet och makalöst skulle jag vilja påstå då detta verkligen INTE är någon egenskap jag besuttit tidigare. Under morgonens invägning stod min man lite nervöst bakom och väntade på resultatet, inte för att han va nervös för min skull utan snarare för sin egen. Efter förra veckans utskällning tillika vredesutbrott så bad han väl till gudarna om en lugn frukost och lördagsförmiddag. Idag är det helt annat liv i skällarn, idag är jag glad,peppad och liite smalare än förra veckan. Det ska firas med ett långpass i sandsjöbacka!

Saknad

Det har gått ett helt år idag!
 Exakt för ett år sedan exakt vid den här tiden vilade du i mitt knä! Du hade slutit dina ögon och tagit ditt sista andetag, du var borta! Din själ hade gett sig av till en bättre plats, en värld utan kliande eksem, ständiga inflammationer och massa mediciner.

Jag kunde inte förmå mig att lämna dig där på det kalla,kala golvet. Där låg du, världens finaste, mest underbara kompis jag nånsin haft. Du hade hjälpt mig så mycket i mitt liv, tagit mig igenom sorger och jobbigheter utan att ens kräva något tillbaka. Nu hade jag hjälpt dig! Hjälpt dig till frid, att äntligen få slippa all din smärta. I andras öron låter det förmodligen som en klyscha, men för mig är det sant. Du var mer än en hund, så mycket mer! Ibland kunde jag skratta åt dig just för att du förstod mig så bra, du visste alltid exakt vilket humör jag var på. Om det var läge att skärpa sig eller om du kunde sväva ut lite. Jag behövde knappt säga något till dig, du förstod ändå, min blick läste du av på en millisekund. Lång tid efter trodde jag att jag saknade hund, det tog tid att komma fram till att det gjorde jag inte. Jag saknade dig! Bara dig!

Jag har oftat ångrat mig, trott att jag gjort fel som lät dig somna in, men det hade bara varit för min egen skull om jag låtit dig finnas kvar. Jag kan vara egoist i många lägen men aldrig skulle jag låta dig lida för min skull. Jag hoppas att du har det bra gubben, du ska veta att jag tänker på dig varje dag. VARJE DAG!!! Jag kommer aldrig glömma dig och du har alltid en plats hos mig.

 En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig!

 Älskade Alfons
 2005-07-23 --- 2011-04-12

Spinning & spy

Nu är det dags för en träningsuppdatering!
Har en ny målsättning i att försöka träna 1 timme varje dag (nåja, nästan varje dag). Än så länge får jag nog säga att det går fullkomligt strålande! Kan bero på att det ändå var hyfsat nyligen jag gav mig F på att jag skulle genomföra 1 timmes träning om dagen oavsett hur osugen jag är.
 Det var i påskhelgen närmare bestämt som jag milt uttryckt fick ett frispel på morgonkvisten när barnen fortfarande var för trötta för att bråka och gapa. Då gjorde jag det istället! Efter en mindre lyckad invägning som ni kanske förstår inte resulterade i några glädjeskutt .Min (den här morgonen) stackars man fick ta en stor portion ilsken,nyvaken frustrerad fru innan han ens fått morgonkaffet i strupen.

Efter en lång tids överläggning med mig själv om att skita i allt och göra en plåt brownies kom jag ändå fram till att: NEJ!! nu ger du inte upp kvinna! Ät mindre sås och bränn fler kalorier! Och så får det bli! Nu är jag supertaggad igen! Så supertaggad att jag i all min iver över att komma iväg till Spinning passet både glömde tanka och dubbelkolla så att jag fick tag i en REN svetthandduk. Eftersom jag tillhör kategorin människor som svettas en ganska ordentlig mängd när jag tränar så har jag alltid med mig en sån där käck liten tyg tvättlapp från Ikea. Den lilla tyg tvättlappen är så käck just för att man kan ha den till så mycket. Man kan även ha den till att torka bebis spy när det behövs, vilket det gör ungefär 300ggr om dagen! När jag satt där på cykeln och slet för glatta livet och drog handduken över ansiktet möttes jag av en mindre angenäm doft.
Jag hade nu komibenerat bebis och träning! I eftermiddag blir det simning, där behövs inga spydukar åtminstone!

Trots allt, bara trots

Till att börja med så ska jag säga att det vart hiimla mycket det senaste, det kombinerat med en rekorderlig sömnbrist har resulterat i att jag inte ens orkat bemöda mig att sätta på datorn, dessa blogginlägg skriver ju inte sig själva heller så därför har jag var minst sagt frånvarande i "bloggandet" sista veckorna.

Nu kan man ju med all säkerhet konstatera att våren är här! Skulle någon elak vädergud kasta snö på oss nu så kan vi ju dra slutsatsen att vi varit VÄLDIGT olydiga och ska bestraffas ordentligt.

Jag har sopat grus utanför huset och inte slängt något skräp i naturen på massa,massa år så jag vill inte ha någon snö på mig, för jag har varit duktig!

Jag har alltid fått höra av min mamma att jag inte var särskilt lugn och beskedlig när jag var liten, jag hade väldigt mycket som jag såg det, bra ideér. Jag hade även ett ganska stort mått av egen vilja och minst sagt besvärligt humör lite nu och då.

Detta är ju självklart inget jag har velat ta till mig eller tro på. 

Men det hela förändrades en aning när jag för ett par år sen skulle skola in min rara lilla dotter på samma dagis som jag själv gått på som liten kulting.

Jag blev med en gång igenkänd av flera lärare som jobbade kvar sen min förskoletid,herregud vilket minne de måste ha tänkte jag, komma ihåg barn som de inte sett på ca 20 år, jisses!

Jag förstod ganska snabbt att det var snarare svårt att glömma mig än att komma ihåg mig.

Det min mamma alltid sagt, bekräftades med ens av både en och två pedagoger som minns mig som om det var igår jag vände upp och ner på hela avdelningen.

Jag fick ganska snabbt ett annat uppvaknande, min dotter, söta,lilla,goa Tilde förvandlades snart till ett mini-monster med riktiga mamma-takter. Jojo, visst satt mina takter i, jag hade så fint fört över de till min avkomma som såg till att förvalta sitt arv väl.

När jag sedan efter ett tag blev gravid igen så uttryckte personalen sin lättnad,förmodligen över att Tilde nu bara skulle vara där 15 timmar i veckan framöver men oxå att det nog skulle vara bra för henne att få ett syskon så hon förstod att inte allt kretsade runt BARA henne.

Nu snart 2 år senare kan jag konstatera att jag tycker synd om min mamma! 

Herregud om jag var hälften (vilket jag vet att jag var) så bestämd och envis som min dotter är så har min mamma haft ett ganska så omfattande arbete i att försöka uppfostra mig.

Det lyser i de små blå på ungen när jag försöker förklara för henne att "om du inte slutar nu så blir mamma jättearg på dig"

"Bli jättearg på mig då, vem bryr sig", tänker hon då och gör absolut,precis så som jag bett henne för 2 minuter sen att inte göra. 

Igår frågade jag och min man oss vad det egentligen skulle vara bra för, det här med barn.

Det var det ena med det andra och det tredje med det fjärde, allt för att mamma och pappa skulle få så lite sömn som möjligt. Det var nappar som åkte ut,snor,hosta,gnäll,godnattsagor mitt i natten,en fot i revbenen och hungrig bebis på småtimmarna. 

Men när man vaknar morgonen efter och känner sig i alla fall en smula piggare än vad man gjorde kvällen innan så tycker man ju faktiskt att de är ganska goa igen. 

Så vi bestämde oss för att behålla dem ett tag till!

Nu blir det fin besök och "våffel"!

Titel: löpare (igen)

Underbara känsla! Äntligen har den infunnit sig! Nåja, jag fick ju slita lite för den, inget kommer gratis och inte heller den känsla av total tillfreställelse som nu bosatt sig i min kropp efter ett ganska kort men dock tillräckligt löppass.

Premiär turen efter Viltons nedkomst! Hur det kändes? Helt klart över förväntan. Jag hade en klar föreställning av hur det skulle gå, och det var inte många positiva tankar kring det föreställandet.

Men jag hade fel, tack gud för att jag hade fel. Jag svävade ju inte direkt fram i ett 4 minuters tempo med behaglig andhämtning men jag flåsade inte heller lungorna av mig och jag hade inga destruktiva tankar som lurade i bakhuvudet redo att kasta sig över mig.

När jag kom hem möttes jag av en förtvivlad dotter som i sin ovana över att se mamma i löpartagen oroat sitt söta lilla huvud över att jag skulle springa vilse. När jag förklarat för henne att det gjorde jag inte och kommer nog inte heller göra det så nöjde hon sig inte med det utan ville prompt att jag skulle lova att aldrig springa igen. Jag lovade att inte göra det förrän tidigast tisdag och hennes fortfarande ganska dåliga tidsuppfattning tyckte att det lät väl ganska bra.

Efter Alfons åberg sagan vid nattningen påpekade hon dock igen att hon inte tyckte att jag skulle hålla på med sån där "springning" det kunde pappa göra.

En negativ sak med att vara mamma-ledig är att man inte har några "lediga" dagar. Man slutar uppskatta helger och dylikt just för att man alltid är "ledig" i alla fall från jobbet. Men den här helgen uppskattades långt in i benmärgen, gott sällskap av goa vänner, mycket kvalitetstid med familjen och av någon outgrundlig anledning har jag varit pigg 06,30, mycket märkligt men jag tackade och tog emot och fick en flashback av ett tidigare liv lååångt,låångt bort i tiden.

Ikväll ska jag försöka mig på att hålla mig vaken en HEL film, det är nästan en större utmaning än att ta sig ut och löpa efter 1,5 års löp uppehåll. Nästa utmaning efter det är att försöka få min andre hälft att hålla mig sällskap en HEL film.Vi ska göra vårt bästa men förmodligen slutar det med att vi tackar för oss i någon av alla 300 pauser.

 

Trevlig söndagskväll på er!

Tillbaka i matchen

The day has come!!! Jag har äntligen,äntligen,äntligen tränat! Premiär passet blev indoorwalking. Har aldrig kört det förut, förväntningarna var skyhöga! 45 minuter senare var besvikelsen total.

Vad var detta? vem har kommit på det? Jag älskar att köra på crosstrainer, tycker det är världens grej! Men jag insåg idag att jag inte tycker att det är världens grej i grupp med lite halvtaskig musik på alldeles för låg volym för att kunna skapa någon som helst tagga-känsla.

10 minuter in i passet när jag börjat inse att det blir inte bättre än såhär bestämde jag mig ändå för att göra det bästa av situationen. Med hänsyn till min ganska (som jag vill se det) allvarliga sjukdoms historia som ändå ligger ganska färskt i tiden hade jag planlagt att inte ta ut mig för mycket.

Och med tanke på min allvarliga sjukdoms historia märkte jag snabbt att det blir svårt att INTE ta ut sig, så fort jag började gunga lite på maskinen började svettningarna komma och snart infann sig även en välbekant brännande känsla i bröstet som än en gång påminde mig om att jag var så gott som tillbaka på ruta ett! 

Jag tog sikte på en mycket vältränad tjej som såg väldigt käck ut på sin crosstrainer. Jag tänkte, kan hon, kan jag. Hon funkade bra som motivationsmorot ett bra tag, tills jag tappade fokus och fick syn på något rött studsande i spegeln snett framför mig. Det var jag! Lika röd som den mest solmogna tomat! Härligt! 

Kändes sjukt gott att få se det där rödflammiga ansiktet in action igen. Vad jag har saknat att träna!

Nu ska inget virus,ingen bacill,bakterie eller annat vidrigt få ta mig igen, nu står jag stark mot alla snoriga barn som hänger runt benen på en när jag hämtar på dagis.

Nu är det hög tid för den obligatoriska te-stunden! Maken kör med ett glas rött Morberg och i sann lchf anda håller jag mig till citron/ingefära i en påse i en kopp med varmt vatten, inte lika festligt men ack så gott.

Sov gott!

lchf-update

Jag ska börja med att bekänna att jag de senaste dagarna inte varit den trognaste lchf-anhängaren.

Det kan ha hänt att det slunkit ner ett par nybakta chokladmuffins och ett å annat knäckebröd, lägg på lite bulgursallad och sen minns jag något om ett par klyftpotatisar oxå. OOPS!

Jag väljer att se detta som medvetet fusk, det var lite planlagt att jag skulle sväva ut lite. 

Anledningen till detta beteende? Jo, det ska jag förklara nu. Jag ville helt enkelt se om min nya strikta livsstil hängde ihop med min ganska låga energinivå,trötthet och lite annat konstigt som jag känt i kroppen sen jag började med lchf.

Mycket riktigt, när min kropp började inse att det kom in en och annan kolhydrat i systemet började den genast älska mig igen. Det kändes som den kröp ur något slags ide och vaknade till liv.

Det kändes ju lite sådär halvbra faktiskt, jag ville ju på ett sätt inte att lchf skulle vara anledningen till allt de där dåliga. Lchf ska ju vara bra! Attans! Samtidigt var det skönt få jaga ner anledningen till att jag kände mig lite sisådär.

Så nu har jag vacklat fram och tillbaka om hur jag ska göra, det är ju minst sagt en djungel det här med olika dieter och viktnedgångsätt.Hade jag förutsett att det skulle bli ett sånt stort projekt att tappa de här förbenade gravidkilona hade jag tänkt mig för både en och tre ggr innan jag satte i mig alla de där browniesarna när Ville låg i magen. 

En sak som jag ganska snabbt kunde konstatera när jag nu började käka lite kolhydrater igen, men betoning på lite, för det har faktiskt inte vart några mängder, det var att jag blev smärtsamt påmind om hur lite jag har saknat blodsockerfallen som kommer med kolhydratsätande.

Med en gång blev jag genast småhungrig, sugen och fick kämpa mot min taskiga karaktär när det gäller att inte trilla rakt ner i kakburken. 

Summa summarum- LCHF is still going strong! Jag kom ändå fram till i mina dagar av tvivel att jag ska köra vidare. Kanske inte riktigt liika strikt men ändå köra vidare. Vad gör det om 100 år om jag käkar en banan lite nu och då. Någon måtta får det ändå vara!

Nu är det bara lite drygt en månad kvar tills att min flygbiljett till New York ska betalas.

När den väl är betald finns det ingen återvändo, då måste jag sätta min (förhoppningvis lite smalare) rumpa i den där flygstolen. Där ska den sitta i x antal timmar och jag kommer förmodligen tro att det är det sista den gör varenda minut av de timmarna,

Dags att börja bruka allvar och mentalt börja förbereda sig för vad som komma skall. 

Jag vet att det är så mycket farligare att färdas i bil och att det är säkrare att åka plan än att..... blablablabla.

Men det spelar ingen roll, jag är ändå livrädd!!

Men det skulle ju vara fan om det händer något just med det planet, just när jag sitter där med hjärtat i halsgropen. Jag kommer följa upp mina panikkänslor över denna flygresa lite längre fram.

Nä, om jag skulle ta och göra lite nytta här hemma? Som tillexempel mata mitt barn som just nu verkar vara påväg att köra ner hela armen i halsen.

Det finns hopp!

Idag gjorde jag det! Jag tvekade länge, tänkte är det värt det? funderade på konsekvenserna men till slut tog jag steget. Jag tog en promenad!! Hushållet gapade tomt efter någon som helst typ av papper, inget, inte nånstans. Det var då jag fick idén, kanske skulle man våga sig på en prommis ner till Ica och köpa på sig lite toapapper. Bilen stod i garaget och jag är sedan tidigare incidenter LIVRÄDD för att köra ur garaget, en liten händelse drabbade mig för ett par veckor sedan och sedan dess har vi varit en backspegel kort. Det positiva med det är att jag har fått en härlig rutin på att använda den gamla hederliga "döda vinkeln".

Nog om det, tillbaka till min promenad! Eller mitt träningspass som jag väljer att kalla det.

Jag har fått tillbaka hoppet om att få tillbaka något slags liv igen, jag kunde gå snabbare än 3km/h och det kändes så gött att inte hosta EN ENDA gång under hela denna 20 minuter långa vandring! Praise the lord!

Nu vill jag ju inte på något sätt ta ut något i förskott för det har jag lärt mig att det får man ofta sota för snabbare än man hinner säga flaska! Men jag väljer ändå att lite försiktigt någonstans i bakhuvudet tro att nästa vecka kan det möjligen ske, jag kanske kan träna, på riktigt! ljuva tanke!

Hur som helst, i all min extas över att överhuvudtaget få vistas ute så hann jag lägga märke till att våren smugit sig på (även där inte lönt att ropa hej) men just nu, idag kändes det vår. Jag är ju en stor anhängare av snö,längdskidor och minusgrader. Men jag är ju oxå realist, jag vet att vintern ( eller någon annan årstid heller)  inte nödvändigtvis uppfyller några som helst kriterier för att få kallas just vinter, och i mitt tycke har inte den här "vintern" gjort det. Därför längtar även jag nu efter varma vindar, skott på träden, jobbiga fåglar som gapar hela nätterna och lite ljus åt folket. Inte minst så längtar jag efter att alla virus, infektioner och mycoplasma, ingen aning om vad mycoplasma är men en del läkare jag träffat den senaste tiden säger att det inte är en bra grej, så det får gärna försvinna i takt med att våren kommer.

Sen var det det här med bebisar, finns det något mer underhållande, först när de är små kan man bara sitta och titta på dom i all evighet för att de är så hjälplösa och supersmå, när de blir äldre underhåller dom när de med all kraft och energi VERKLIGEN försöker att få in så mycket som möjligt av ett lakan med plastad frotté i munnen. Det går ju självklart inte så jättebra med tanke på att denna lilla bebis ständigt blir motarbetad av pappa som med stort tålamod släpar ut denna frotté ur munnen men jämna mellanrum.

När inte detta stimulerar den lilla människohjärnan längre så lägger vi oss bara rätt och slätt på rygg och skriker ut vår vrede i hopp om att någon ska ta hand om en, ge en mat, hämta något annat att stoppa i munnen eller hitta på något annat som kan slå ihjäl lite överflödig bebis tid.

Bebisar- you got to love them!

Självömkan på hög nivå

Tanken med en blogg förmodar jag är att man någorlunda kontinuerligt ska skriva i den. Nu har jag inte gjort det på ett tag och anledningen till det är att det har vart så himla synd om mig, så jag har inte orkat.

Jag har alltid trott att jag har ett grymt immunförsvar, inget kommer åt mig, inget förutom lite småförkylningar här och där. Jag kan utan att ljuga konstatera att detta inte är sant, inte längre i alla fall.

Småförkylningar? Sånt håller jag inte på med längre, någon högre makt har sett till att pröva mitt tålamod mycket längre än så. För hur mycket tålamod ska man ha för att orka med sig själv när man snart kan sätta sig i växeln på sjukvårdsrådgivningen och besvara alla människors krämper just för att man själv snart genomgått varenda en av dom.

Nu är jag uppriktigt sagt jävligt trött på det här! Vart tog livsglädjen vägen? Vart tog välbefinnande känslan vägen? Vart tog träningskortet vägen? För det kommer jag inte ens ihåg när jag höll i min hand senast. Har försökt mig på en och annan promenad, inte ens det klarar min veka kropp av. Den fullkomligt hatar mig efter 50 minuters lunkande och bestraffar mig gärna med ÄNNU mer slemhosta och varför inte slänga på en liten lungsäcksinflammation på det som grädden på moset.

På tal om grädde så har jag i alla fall lyckats hyfsat bra på LCHF fronten. Uppfriskande!!

Har tappat lite kilon trots soffliggande och avsaknad av någon som helst motionsutövning, fast det är klart man förbränner väl lite genom att spendera dagarna med att hosta 250ggr i timmen. 

Trots att jag inte hållit på med den här dieten (läs livsstilen) speciellt länge kan jag redan dra slutsatsen att den inte är speciellt prisvänlig. Den är tvärtemot SVINDYR! Detta har jag redan fått erfara och det gör mig om möjligt ännu mer taggad till att inte fuska och sätta i mig något olämpligt så att min senaste ruinerande storhandling var förgäves. 

En annan mindre bra sak med hela den här karusellen är att min treåriga lilla tös plötsligt är väldigt intresserad av om vad som innehåller kolhydrater och vad som inte gör det, än så länge är hon helt oförstående av vad ordet "kolhydrater" betyder, men detta kolhydrats prat i kombination med en viss LCHF dans framför spegeln gör mig lite oroad över om jag kanske pratat liite för mycket och liite för insnöat om det här hemma vid middagsbordet. SKÄRPNING åt mig!!

 

Nä, nu har jag varit alldeles för aktiv alldeles för länge, jag glömde nästan av hur synd det är om mig. Dags att lägga sig på sofflocket igen och påminna mig själv om min bedrövliga tillvaro.

Vardagstankar

Jag ser verkligen inte mig själv som någon "urmoder", ingen supermamma som gör allt rätt och alltid vet vad som är bäst i alla lägen! Tvärtom! Ibland skriker jag åt Tilde så det gungar i väggarna här hemma, och oftast skriker hon tillbaka minst lika högt. Då blir jag ännu argare för att hon skriker åt mig. Men vem kan klandra henne? inte jag! Det är ju jag som lärt henne att skrika och gapa när frustrationen kryper lite för långt in i benmärgen.
Och gissa vad? jag kan ge fler exempel på mindre bra föräldraskap från min sida, men det var egentligen inte det jag ville skriva om.
Om jag istället fokuserar på vad jag verkligen vill nå fram med till mina barn så är det enkelt.
Jag vill att de alltid ska tro på sig själva, känna tillit och trygghet i sin omgivning och ja, rätt och slätt : må bra!
En viktig del i det är att kunna glädjas med andra, att faktiskt genuint kunna känna lycka för människorna omkring dem, och för andra med för den delen.
För jag tror, att om man inte kan glädjas med andra är man inte lycklig själv. Då är det hög tid att rannsaka sig själv och fråga sig vad som är fel i ens eget liv, vad saknar man?
För mig är det självklart att missunnsamhet hänger ihop med ens egna dåliga självkänsla.
Eftersom jag strävar efter att mina barn ska ha en bra självkänsla strävar jag ju oxå efter att de inte ska missunna andra och i synnerhet inte varandra lycka och framgång eller vad det nu kan vara.
För jag vet hur det känns att bli missunnad, hur det känns att inte få känna glädje och värme från människor som borde stå en allra närmast.
Nu har jag säkert skrivit "missunna" 40 ggr men jag tänker fortsätta skriva det några gånger till så håll ut!
Missunsamhet skapar ett stort svart,håligt avstånd mellan människor som bara skulle kunna känna lycka tillsammans istället.
Ingen ska behöva hålla tillbaka sin glädje med rädsla för att trampa andra på tårna. Jag har gjort det och nu är det slut på det. Jag har en underbar man, två fantastiska barn och ett hem jag älskar.
Jag tänker inte be om ursäkt för det!

Nu börjar nästippen frysa på igen, bäst att höja värmen innan kilowatt jägaren kommer hem från jobbet!

Jaha ja!

Då var tanken att jag skulle börja "blogga". Jag har aldrig gillat det ordet, blogga!
Det låter så töntigt på nått sätt, som att det är lika med att lägga upp bilder på sitt nya läppglans och
posera halvnaken i någon ny top.
Det hade jag inte tänkt att ägna mig åt. Så vad hade jag tänkt att ägna mig åt? Ja, säg det!
Det märker vi med tiden, det får bli vad det blir. Jag har ett hyfsat stort behov av att skriva av mig och detta
resulterar oftast i 30 cm långa sms till min kära man (känns fortfarande konstigt att kalla honom det) när han sitter på sitt kontor och käkar semlor. Hur som helst har han inte tid med mina, i hans sammanhang oftast ointressanta utläggningar.
Så därför tänkte jag att detta kunde vara ett bra forum för mig att få ur mig allt mitt ointressanta blaha blaha.

Just nu genomgår jag en som jag vill se det: Livsomvändande förändring! Den stavas LCHF!
Jag väljer att tro att det här som de så fint skriver i alla förord till lchf böckerna kommer att bli inte bara en diet utan en livsstil.
Varför skulle inte jag lyckas?
Jo, det ska jag tala om, för att jag är den typen av människa som känner en stor,stark,ofrånkomlig kärlek och attraktion till SOCKER! Choklad och jag, we go way back! Jag kan känna mig lite småsugen och innan jag hunnit blinka står kladdkakan i ugnen och jag är redan ätit alldeles för mycket smet.
Den här av mig mindre uppskattande egenskapen resulterade i att jag vid min senaste graviditet gick upp hela 23(!)kg. Och allt det där som ska "rinna" bort vid amningen, jojo, här har inte runnit ett skit ska jag tala om.
Men jag tänker inte misströsta, inte nu, inte den här gången. Jag ska tamejfan fixa detta om jag så blir en burk bearnaise sås på köpet.
Jag ska stå där till slut, vågen ska visa de siffrorna jag vill se (helst lite mindre) ,och då ska jag säga precis som en viss Jonas C en gång sa "ingen kan göra det bättre, ut efter de förutsättningar jag fick".

Eftersom jag inte längre är någon ungdom börjar det bli dags att krypa till kojs, klockan är ju ändå 21.05.

Natti!