Oro

Rätt som det är kommer den... Dagen jag vaknar upp och inser att jag är 45 år. Det är väl inget farligt med det? Nej, det är det inte men jag är livrädd. Livrädd för att jag då ska se tillbaka på mitt liv och veta att jag oroat bort de senaste 25 åren. 5 år har redan gått. 5 år av konstant oro och en fruktansvärd hypokondri som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. 20 år till av samma jävliga oro och ångest över mitt eländiga hälsotillstånd? Inga problem! Jag kan med största sannolikhet garantera att om jag inte tar mig i kragen nu och lär mig njuta av livet så kommer jag missa allt det underbara för att jag är för självupptagen med alla mina ännu oställda diagnoser. Jag har en otroligt underbar familj och ett jobb som jag älskar. Jag har ett grymt liv med så mycket kärlek och goa vänner. Varför ska just jag få leva och vara lycklig? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Om man vänder på det så kan man ställa sig frågan: vad har jag gjort för att min lycka ska grusas av denna ständiga oro? Jag har inget bra svar på någon av frågorna. Just nu är det en fruktansvärt jobbig period, 1177.se går varm i min telefon ich jag kan känna hur jag blir sämre för var dag, nu är det bara en tidsfråga innan jag får den slutgiltiga diagnosen som ska förstöra hela mitt liv. Ta mig ifrån mina barn och lämna min man själv. Vad jag är kass som inte ens kommer lyckas hålla mig vid liv. Ni hör ju själva! Helt sjukt! HELT sjukt.. Fast jag är så medveten så har den här förbannade oron mig i sitt järngrepp. Det handlar om att ta kontrollen nu. Det bara måste ske! Men först ska jag bara googla liite till.

Motivation

Nu har det återigen varit ett sånt där lite oplanerat avbrott i skrivandet. Fokuset har legat på lite andra håll de senaste. Nu är jag tillbaka i vardagen och strävar efter att få en bra och hållbar rutin i min träning. Det är lättare sagt än gjort. Förkylningarna och alla de andra åkommorna som titt som tätt drabbar bår familj har en fantastisk tendens att bara gå runt,runt,runt och träningstillfällena blir färre och färre. Det hade ju varit skönt om jag enbart kunde skylla på sjukdom, så är det ju inte tyvärr. Det är lite mitt eget fel oxå, mitt eget fel att vikten nu,trots stenhård lchf (med undantag för lite vin) har stått still. Nu får det vara slut på det! Nu är det en sommar kvar, en sommar sen är jag tillbaka i mina vardagsrutiner med heltidsjobb och väldigt massa mindre tid. Därför har jag målsatt för mig själv att när denna sommaren är slut ( för mig tar den slut väldigt precist 3 september) då ska de sista 2 kg från graviditeten + 6 till vara BORTA! Min man är tydligt informerad om att semestern kommer att till stor del nyttjas för att träna. Nu ska jag bara se till att hålla mig disciplinerad och motiverad. Vad gäller lchf så tänkte jag fortsatt (med undantag för ytterligare lite mer vin) vara stenhård. Kanske tillochmed lite hårdare än vad jag varit nu. Med det menar jag att dra mer på portionerna och minska lite till på fettet, men ändå hålla balansen så jag inte får småhungrig.