Smärta & skönhet

Smärta föder skönhet säger dom! Och det är faktiskt sant, fast min tolkning är en annan än den traditionella.
För smärta födde skönhet, för ett år sedan så föddes våran lille palt, en fjunig liten pojke kom till världen och vände upp och ner på hela tillvaron med buller och bång. Och jag vill lova att när han kom till världen var det en hel del smärta med i bilden.

Nu ett år senare så traskar samma lilla fjuniga palt omkring och utforskar världen,fortfarande med buller och bång. Knappt har vi hunnit förstå att vi har fått ett barn till förräns hans första födelsedag har kommit.
Och rätt som det är har 15 år till gått och matkontot har förmodligen fullständigt skenat till förmån för mellanmjölk och limpor.
Tänk då om man då kan tänka tillbaka och komma ihåg allt som händer nu, innan mellanmjölks eran börjat och alla småbarnsår ligger framför en.
För visst, det är jobbigt med småbarn, man är inte alltid överväldigad att bli väckt 06.00 en lördagsmorgon och man är inte alltid supertaggad på att gå till lekplatsen i snorkyla,ösregn och snålblåst.
Men det går inte att sticka under stol med att lika jobbigt som det ibland är, lika underhållande fast ggr 100 är det att ha småbarn. Utvecklingsfaserna bjuder på en hel del minnesvärda och rent av hysteriskt roliga situationer och kommentarer och inte att förglömma, dessa uttryck,grimaser, och egen komponerade sätt att lösa det mesta "själv" på.

Så småbarnsåren, jag kan summera min inställning till den med:
Jag tänker sitta på första parkett hela den här föreställningen och jag tänker försätta ta pauser och sträcka på benen för att ha orken att verkligen kunna njuta av den fullt ut även de perioder då man önskar att filmen snart va slut.

Nota

365....365x9!....sanslöst många dagar! Så sanslöst många dagar att jag blir förvånad att tiden gått så fort. Känns som igår. Jag,nervös tonåring i canada goose jacka i alldeles för många plusgrader. Han, allt annat än onervös med en förkärlek för folköl och fortkörning.  9 år senare-på dagen, summerar jag tiden som gått och konstaterar att det blir aldrig som man tänkt sig. Det som jag trodde bara skulle vara ett kort tag, fullständigt sprang iväg och resulterade i 2 små blonda liv och en tillvaro bättre än vad jag någonsin vågat drömma om.

Detta skulle firas, barnvakt,ledigt från jobbet, biobiljetter,middag. Min man skulle få bli lite överraskad med en kväll bara han & jag.
Det speciella med min man, för er som känner honom, ni vet att han håller sällan igen. När jag kommer hem från jobbet 2h innan beräknad ankomst och presenterar att vi ska iväg och att han får masa sig in i duschen, undrar ju han såklart vad vi ska göra, hans följdfråga blir något i stil med
- hur många nätter ska vi va borta?
Hur många nätter? Plötsligt känns min kalender för kvällen något blek. Men så är det, min man! Han förväntar sig den stora trumman, oavsett vad det gäller. Jag har valt att se charmen i den egenskapen.

Middag, god mat, gott vin,mycket vin,nota.
Nota! Visserligen äter jag väl inte ute i någon överdriven utsträckning men så mycket vet jag att notan brukar inte komma i ett igenklistrat kuvert.
Upp ur kuvertet fiskar jag upp ett guldigt pappersark som till utseendet kan jämföras med idol-guldbiljetten för er som råkat se ett avsnitt nångång.

Efter att jag febrilt vridit och vänt för att någonstans hitta en summa att förhålla mig till,någon typ av siffror bara så jag kan få betala som man alltid gör och oftast alldeles för mycket.
Då ser jag.
"vi bjuder på hela er nota?"
- vad?varför?hur?

Till svar från servitrisen får vi att gäster som vi är värda det, hon tyckte att vi såg så kärleksfulla och glada ut så att hon ville göra detta för oss och som tack för att vi var så trevliga kunder.

På riktigt? Det är helt fantastiskt att vi utifrån sett kan lura människor att tro att vi är kärleksfulla och lyckliga.
Nej,på allvar nu! Det ÄR helt fantastiskt att vi efter 9år och 2barn i ibland väldigt krävande åldrar kan utstråla en sån känsla. För mig var det ett slags kvitto på att det jag känner för min man syns lilka mycket utanpå som det känns inuti.
Efter så lång tid tillsammans så blir det bara starkare och bättre och allra mest finare!

Ta åt dig- du vet vem du är! ❤

Svinkyla.

Direktverkande el. Betydelsen av de orden har jag en helt egen tolkning av. Det betyder kyla, det betyder halvdomnade tår, tjocka fleecetröjor,fårskinnstofflor i alla storlekar från minibebis till en ordentlig 45:a. Det betyder sveda och ångest när elräkningem dimper ner i slutet av månaden. Första vintern i huset kunde jag inte förstå varför min envetna sambo hela tiden skulle jävlas och skruva ner vår ända källa till värme och trivsamhet. Han skruvade ner, jag höjde upp. Hur dyrt kan det bli tänkte jag och gottade mig i vetskapen om att nu kommer den snart, värmen! Detta värmekrig fortsatte, men en dag tog det tvärstopp. En dag förstod jag, den dagen då elräkningen hoppade upp på köksbordet. 7000:-  drygt! 7!!! Värmekriget var slut, kilowattjägaren som han nu kallades vann och jag släpade fram de varmaste sockarna jag hade och gick in i acceptans. 

Nu börjar det igen. Oktober, 5 grader ute, 16 inne! men nu kommer den snart, värmepumpen och nya element. Jag ska välkomna dessa nya familjemedlemmar med öppna armar och gladeligen slänga ut utsugarna från 70-talet som bott här på tok för länge.

Med den gallan spydd ska jag nog ta mig en liten lutare så här i svinkylan i sovrummet. Kanske det har gått upp någon grad när jag vaknar! Man vet aldrig!

Tillfälligt avbrott...

Tillfälligt avbrott...... Det skulle man minst sagt kunna kalla denna tid av tystnad här på bloggen. Som jag tidigare nämnt så kommer perioder när vardagen inte tillåter att ta sig tid att sätta sig ner och skriva.
Nu har jag tänkt på RIKTIGT att jag ska skärpa mig och verkligen få ur mig allt de där som den här bloggen var tänkt till. Så, nu får det vara bra med bortförklaringar och dåligt samvete.

Så, vad har hänt sen sist? Sommaren har kommit och gått, flygrädslan har bara gått och med den fobin övervunnen letade vi oss till cypern i slutet av sommaren.
43 grader varmt, solskyddsfaktor i lass, saltvattens allergiskt barn, svindyr läkarräkning och en massa andra härliga upplevelser senare så var vi tillbaka i vardgagen igen.
Nu skulle den däremot modifieras lite iform av att mannen i huset skulle ta över marktjänsterna hemma medans jag gick på en ny på jobbet. Sagt och gjort, det blev som jag befarade, mannen gömde sig bakom "min ändå uppgíft är att hålla barnen vid liv" och "jag lägger all min fokus på barnen". Underförstått, mannen hade inte tänkt att sköta marktjänsterna i någon överdriven utsträckning. Detta ledde till en del meningskiljaktheter de första veckorna men så småningom insåg jag att städning och dyl ändå är en smula sekundärt och mannen insåg att städ och plock ändå fyller en funktion.

Hösten börjar krypa på, krispiga mornar och vita grässtrån i trädgården. Den bästa årstiden, löven byter färg och värmeljusen släpas fram och höjer mysfaktorn ordentligt när man på kvällen kryper upp med lite te och ulliga filten i soffan. På något sätt så känns det som att allt börjar på hösten, den stora utmaningen att hålla ihop och ut under alla dessa kolsvarta månader som väntar. På med vantar, mössa och allt annat som behövs för att hålla ett barn nöjt och glatt ute.
Vilton har börjat gå och svajar omkring som ett vitt yrväder med högt bmi och för tjocka fötter för bra balans. Hä och dä går varmt hemma och det tränas på "lampa" och "tack" . Mycket mer intressantare än så blir inte en småbarnsvardag ibland, men det är bland det mysigaste som finns ändå.

Vi hörs snart igen- jag lovar!