5 steg framåt

Tänk att man går (oftast ska jag tillägga) hela livet och längtar efter nått, nått annat än det som man är i just nu. Det kan vara till sommaren, hösten, kvällen, helgen och såklart semestern. Även om jag är en stor motståndare till att inte leva för stunden så är jag oerhört dålig på att praktisera just detta. Jag tänker alltid 5 steg framåt och är värdelös på att inte låta livet svischa förbi medan jag längtar efter alla de där ovannämnda tingen. Men det är en fin målsättning att ha.
Nu har jag igen längtat efter semestern sen jag hörde landningshjulet under planet dunsa mot marken i början av juni och en vecka i underbara kroatien var tillända.
Så gissa om jag var lycklig när gårdagens arbetsdag var slut och det luktade ledighet så att det stack i näsan? Det var jag.
Imorgon packas något så oväntat som en husvagn. Oväntat för att det är något av de få saker vi inte tidigare packat, och vi har packat och släpat en hel del vill jag lova.
Det här ska bli intressant, mycket intressant och väldigt roligt. Nu ska det backas, rattas, bökas, stökas och njutas i goda vänners sällskap.
Tyvärr hann inte våra specialbeställda träningsoveraller med efternamnet tryckt på ryggen levereras innan startskottet för The Henrikssons Caravan Tour 2014 så vi får i alla fall se till att plocka upp några par crocs på vägen så vi kommer i stämning snabbast möjligt.

Sommarlovsdagen

Och så kom den där dagen, den som känts så långt borta, som inte riktigt gått att greppa.
Det är egentligen ingen sensationell dag men jag vill nog ändå hävda att den är otroligt speciell.
Visserligen är det imorgon som Tilde säger hejdå till dagis (ja,jag säger dagis, jag tycker att oavsett om jag säger dagis eller förskola så är pedagogernas utbildning och kunskap värd lika mycket för mig).
Imorgon ska vi alltså packa ner de sista sakerna och gå ut genom grinden för sista gången, då lilleman börjar nytt dagis efter sommarlovet så blir det faktiskt sista gången för oss. I alla fall som tillhörande förskolebarm. Jag har dock fått lova att hälsa på då det visat sig att en av fröknarna till den minste Henrikssonen råkat ut för en massiv separationsångest från vår lille palt.
När grinden då till sist slår igen imorgon em så är det "bara" ett sommarlov mellan min fina tjej och ett helt nytt kapitel i hennes och våra liv.
Trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle känna så starkt för denna,kan man kalla det övergång? förskoleklassen är väl ändå någon slags övergång till "riktiga" skolan?
Hur som helst, det gör jag,känner starkt alltså.
Det är precis som att allt kommer tillbaka till mig, 1400gr bebis, sondslangar,andningslarm,första leendet,första julen hemma,första dagis dagen,cykeln,kompisen, ja allt!
Helt plötsligt känns det som att hon växer 10cm i veckan säger saker som -va e de mä dig?
Och kräver svar på frågor man inte riktigt tänkt svara på än.
Det är ju så det ska vara, men när ska man hinna med? Hinna förstå att de är inte små för alltid, de kommer bli stora barn,tonåringar,vuxna.
Usch, vill inte tänka på det, även om man ibland kan ha gjort en snabb överslagsräkning på hur många dagar det är kvar tills ungarna lämnar boet och lugnet infinner sig  så måste jag ändå säga att den dagen känns trots alla dispyter,trotsåldrar,uthälld mjölk m.m som en ganska tråkig dag när man tänker på den lite närmre.
Hoppas att skolåren går lika långsamt nuförtiden som man minns dom själv :-)