Trots allt, bara trots

Till att börja med så ska jag säga att det vart hiimla mycket det senaste, det kombinerat med en rekorderlig sömnbrist har resulterat i att jag inte ens orkat bemöda mig att sätta på datorn, dessa blogginlägg skriver ju inte sig själva heller så därför har jag var minst sagt frånvarande i "bloggandet" sista veckorna.

Nu kan man ju med all säkerhet konstatera att våren är här! Skulle någon elak vädergud kasta snö på oss nu så kan vi ju dra slutsatsen att vi varit VÄLDIGT olydiga och ska bestraffas ordentligt.

Jag har sopat grus utanför huset och inte slängt något skräp i naturen på massa,massa år så jag vill inte ha någon snö på mig, för jag har varit duktig!

Jag har alltid fått höra av min mamma att jag inte var särskilt lugn och beskedlig när jag var liten, jag hade väldigt mycket som jag såg det, bra ideér. Jag hade även ett ganska stort mått av egen vilja och minst sagt besvärligt humör lite nu och då.

Detta är ju självklart inget jag har velat ta till mig eller tro på. 

Men det hela förändrades en aning när jag för ett par år sen skulle skola in min rara lilla dotter på samma dagis som jag själv gått på som liten kulting.

Jag blev med en gång igenkänd av flera lärare som jobbade kvar sen min förskoletid,herregud vilket minne de måste ha tänkte jag, komma ihåg barn som de inte sett på ca 20 år, jisses!

Jag förstod ganska snabbt att det var snarare svårt att glömma mig än att komma ihåg mig.

Det min mamma alltid sagt, bekräftades med ens av både en och två pedagoger som minns mig som om det var igår jag vände upp och ner på hela avdelningen.

Jag fick ganska snabbt ett annat uppvaknande, min dotter, söta,lilla,goa Tilde förvandlades snart till ett mini-monster med riktiga mamma-takter. Jojo, visst satt mina takter i, jag hade så fint fört över de till min avkomma som såg till att förvalta sitt arv väl.

När jag sedan efter ett tag blev gravid igen så uttryckte personalen sin lättnad,förmodligen över att Tilde nu bara skulle vara där 15 timmar i veckan framöver men oxå att det nog skulle vara bra för henne att få ett syskon så hon förstod att inte allt kretsade runt BARA henne.

Nu snart 2 år senare kan jag konstatera att jag tycker synd om min mamma! 

Herregud om jag var hälften (vilket jag vet att jag var) så bestämd och envis som min dotter är så har min mamma haft ett ganska så omfattande arbete i att försöka uppfostra mig.

Det lyser i de små blå på ungen när jag försöker förklara för henne att "om du inte slutar nu så blir mamma jättearg på dig"

"Bli jättearg på mig då, vem bryr sig", tänker hon då och gör absolut,precis så som jag bett henne för 2 minuter sen att inte göra. 

Igår frågade jag och min man oss vad det egentligen skulle vara bra för, det här med barn.

Det var det ena med det andra och det tredje med det fjärde, allt för att mamma och pappa skulle få så lite sömn som möjligt. Det var nappar som åkte ut,snor,hosta,gnäll,godnattsagor mitt i natten,en fot i revbenen och hungrig bebis på småtimmarna. 

Men när man vaknar morgonen efter och känner sig i alla fall en smula piggare än vad man gjorde kvällen innan så tycker man ju faktiskt att de är ganska goa igen. 

Så vi bestämde oss för att behålla dem ett tag till!

Nu blir det fin besök och "våffel"!

Titel: löpare (igen)

Underbara känsla! Äntligen har den infunnit sig! Nåja, jag fick ju slita lite för den, inget kommer gratis och inte heller den känsla av total tillfreställelse som nu bosatt sig i min kropp efter ett ganska kort men dock tillräckligt löppass.

Premiär turen efter Viltons nedkomst! Hur det kändes? Helt klart över förväntan. Jag hade en klar föreställning av hur det skulle gå, och det var inte många positiva tankar kring det föreställandet.

Men jag hade fel, tack gud för att jag hade fel. Jag svävade ju inte direkt fram i ett 4 minuters tempo med behaglig andhämtning men jag flåsade inte heller lungorna av mig och jag hade inga destruktiva tankar som lurade i bakhuvudet redo att kasta sig över mig.

När jag kom hem möttes jag av en förtvivlad dotter som i sin ovana över att se mamma i löpartagen oroat sitt söta lilla huvud över att jag skulle springa vilse. När jag förklarat för henne att det gjorde jag inte och kommer nog inte heller göra det så nöjde hon sig inte med det utan ville prompt att jag skulle lova att aldrig springa igen. Jag lovade att inte göra det förrän tidigast tisdag och hennes fortfarande ganska dåliga tidsuppfattning tyckte att det lät väl ganska bra.

Efter Alfons åberg sagan vid nattningen påpekade hon dock igen att hon inte tyckte att jag skulle hålla på med sån där "springning" det kunde pappa göra.

En negativ sak med att vara mamma-ledig är att man inte har några "lediga" dagar. Man slutar uppskatta helger och dylikt just för att man alltid är "ledig" i alla fall från jobbet. Men den här helgen uppskattades långt in i benmärgen, gott sällskap av goa vänner, mycket kvalitetstid med familjen och av någon outgrundlig anledning har jag varit pigg 06,30, mycket märkligt men jag tackade och tog emot och fick en flashback av ett tidigare liv lååångt,låångt bort i tiden.

Ikväll ska jag försöka mig på att hålla mig vaken en HEL film, det är nästan en större utmaning än att ta sig ut och löpa efter 1,5 års löp uppehåll. Nästa utmaning efter det är att försöka få min andre hälft att hålla mig sällskap en HEL film.Vi ska göra vårt bästa men förmodligen slutar det med att vi tackar för oss i någon av alla 300 pauser.

 

Trevlig söndagskväll på er!

Tillbaka i matchen

The day has come!!! Jag har äntligen,äntligen,äntligen tränat! Premiär passet blev indoorwalking. Har aldrig kört det förut, förväntningarna var skyhöga! 45 minuter senare var besvikelsen total.

Vad var detta? vem har kommit på det? Jag älskar att köra på crosstrainer, tycker det är världens grej! Men jag insåg idag att jag inte tycker att det är världens grej i grupp med lite halvtaskig musik på alldeles för låg volym för att kunna skapa någon som helst tagga-känsla.

10 minuter in i passet när jag börjat inse att det blir inte bättre än såhär bestämde jag mig ändå för att göra det bästa av situationen. Med hänsyn till min ganska (som jag vill se det) allvarliga sjukdoms historia som ändå ligger ganska färskt i tiden hade jag planlagt att inte ta ut mig för mycket.

Och med tanke på min allvarliga sjukdoms historia märkte jag snabbt att det blir svårt att INTE ta ut sig, så fort jag började gunga lite på maskinen började svettningarna komma och snart infann sig även en välbekant brännande känsla i bröstet som än en gång påminde mig om att jag var så gott som tillbaka på ruta ett! 

Jag tog sikte på en mycket vältränad tjej som såg väldigt käck ut på sin crosstrainer. Jag tänkte, kan hon, kan jag. Hon funkade bra som motivationsmorot ett bra tag, tills jag tappade fokus och fick syn på något rött studsande i spegeln snett framför mig. Det var jag! Lika röd som den mest solmogna tomat! Härligt! 

Kändes sjukt gott att få se det där rödflammiga ansiktet in action igen. Vad jag har saknat att träna!

Nu ska inget virus,ingen bacill,bakterie eller annat vidrigt få ta mig igen, nu står jag stark mot alla snoriga barn som hänger runt benen på en när jag hämtar på dagis.

Nu är det hög tid för den obligatoriska te-stunden! Maken kör med ett glas rött Morberg och i sann lchf anda håller jag mig till citron/ingefära i en påse i en kopp med varmt vatten, inte lika festligt men ack så gott.

Sov gott!

lchf-update

Jag ska börja med att bekänna att jag de senaste dagarna inte varit den trognaste lchf-anhängaren.

Det kan ha hänt att det slunkit ner ett par nybakta chokladmuffins och ett å annat knäckebröd, lägg på lite bulgursallad och sen minns jag något om ett par klyftpotatisar oxå. OOPS!

Jag väljer att se detta som medvetet fusk, det var lite planlagt att jag skulle sväva ut lite. 

Anledningen till detta beteende? Jo, det ska jag förklara nu. Jag ville helt enkelt se om min nya strikta livsstil hängde ihop med min ganska låga energinivå,trötthet och lite annat konstigt som jag känt i kroppen sen jag började med lchf.

Mycket riktigt, när min kropp började inse att det kom in en och annan kolhydrat i systemet började den genast älska mig igen. Det kändes som den kröp ur något slags ide och vaknade till liv.

Det kändes ju lite sådär halvbra faktiskt, jag ville ju på ett sätt inte att lchf skulle vara anledningen till allt de där dåliga. Lchf ska ju vara bra! Attans! Samtidigt var det skönt få jaga ner anledningen till att jag kände mig lite sisådär.

Så nu har jag vacklat fram och tillbaka om hur jag ska göra, det är ju minst sagt en djungel det här med olika dieter och viktnedgångsätt.Hade jag förutsett att det skulle bli ett sånt stort projekt att tappa de här förbenade gravidkilona hade jag tänkt mig för både en och tre ggr innan jag satte i mig alla de där browniesarna när Ville låg i magen. 

En sak som jag ganska snabbt kunde konstatera när jag nu började käka lite kolhydrater igen, men betoning på lite, för det har faktiskt inte vart några mängder, det var att jag blev smärtsamt påmind om hur lite jag har saknat blodsockerfallen som kommer med kolhydratsätande.

Med en gång blev jag genast småhungrig, sugen och fick kämpa mot min taskiga karaktär när det gäller att inte trilla rakt ner i kakburken. 

Summa summarum- LCHF is still going strong! Jag kom ändå fram till i mina dagar av tvivel att jag ska köra vidare. Kanske inte riktigt liika strikt men ändå köra vidare. Vad gör det om 100 år om jag käkar en banan lite nu och då. Någon måtta får det ändå vara!

Nu är det bara lite drygt en månad kvar tills att min flygbiljett till New York ska betalas.

När den väl är betald finns det ingen återvändo, då måste jag sätta min (förhoppningvis lite smalare) rumpa i den där flygstolen. Där ska den sitta i x antal timmar och jag kommer förmodligen tro att det är det sista den gör varenda minut av de timmarna,

Dags att börja bruka allvar och mentalt börja förbereda sig för vad som komma skall. 

Jag vet att det är så mycket farligare att färdas i bil och att det är säkrare att åka plan än att..... blablablabla.

Men det spelar ingen roll, jag är ändå livrädd!!

Men det skulle ju vara fan om det händer något just med det planet, just när jag sitter där med hjärtat i halsgropen. Jag kommer följa upp mina panikkänslor över denna flygresa lite längre fram.

Nä, om jag skulle ta och göra lite nytta här hemma? Som tillexempel mata mitt barn som just nu verkar vara påväg att köra ner hela armen i halsen.