Oro

Rätt som det är kommer den... Dagen jag vaknar upp och inser att jag är 45 år. Det är väl inget farligt med det? Nej, det är det inte men jag är livrädd. Livrädd för att jag då ska se tillbaka på mitt liv och veta att jag oroat bort de senaste 25 åren. 5 år har redan gått. 5 år av konstant oro och en fruktansvärd hypokondri som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. 20 år till av samma jävliga oro och ångest över mitt eländiga hälsotillstånd? Inga problem! Jag kan med största sannolikhet garantera att om jag inte tar mig i kragen nu och lär mig njuta av livet så kommer jag missa allt det underbara för att jag är för självupptagen med alla mina ännu oställda diagnoser. Jag har en otroligt underbar familj och ett jobb som jag älskar. Jag har ett grymt liv med så mycket kärlek och goa vänner. Varför ska just jag få leva och vara lycklig? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Om man vänder på det så kan man ställa sig frågan: vad har jag gjort för att min lycka ska grusas av denna ständiga oro? Jag har inget bra svar på någon av frågorna. Just nu är det en fruktansvärt jobbig period, 1177.se går varm i min telefon ich jag kan känna hur jag blir sämre för var dag, nu är det bara en tidsfråga innan jag får den slutgiltiga diagnosen som ska förstöra hela mitt liv. Ta mig ifrån mina barn och lämna min man själv. Vad jag är kass som inte ens kommer lyckas hålla mig vid liv. Ni hör ju själva! Helt sjukt! HELT sjukt.. Fast jag är så medveten så har den här förbannade oron mig i sitt järngrepp. Det handlar om att ta kontrollen nu. Det bara måste ske! Men först ska jag bara googla liite till.