Det kan ha hänt att det slunkit ner ett par nybakta chokladmuffins och ett å annat knäckebröd, lägg på lite bulgursallad och sen minns jag något om ett par klyftpotatisar oxå. OOPS!
Jag väljer att se detta som medvetet fusk, det var lite planlagt att jag skulle sväva ut lite.
Anledningen till detta beteende? Jo, det ska jag förklara nu. Jag ville helt enkelt se om min nya strikta livsstil hängde ihop med min ganska låga energinivå,trötthet och lite annat konstigt som jag känt i kroppen sen jag började med lchf.
Mycket riktigt, när min kropp började inse att det kom in en och annan kolhydrat i systemet började den genast älska mig igen. Det kändes som den kröp ur något slags ide och vaknade till liv.
Det kändes ju lite sådär halvbra faktiskt, jag ville ju på ett sätt inte att lchf skulle vara anledningen till allt de där dåliga. Lchf ska ju vara bra! Attans! Samtidigt var det skönt få jaga ner anledningen till att jag kände mig lite sisådär.
Så nu har jag vacklat fram och tillbaka om hur jag ska göra, det är ju minst sagt en djungel det här med olika dieter och viktnedgångsätt.Hade jag förutsett att det skulle bli ett sånt stort projekt att tappa de här förbenade gravidkilona hade jag tänkt mig för både en och tre ggr innan jag satte i mig alla de där browniesarna när Ville låg i magen.
En sak som jag ganska snabbt kunde konstatera när jag nu började käka lite kolhydrater igen, men betoning på lite, för det har faktiskt inte vart några mängder, det var att jag blev smärtsamt påmind om hur lite jag har saknat blodsockerfallen som kommer med kolhydratsätande.
Med en gång blev jag genast småhungrig, sugen och fick kämpa mot min taskiga karaktär när det gäller att inte trilla rakt ner i kakburken.
Summa summarum- LCHF is still going strong! Jag kom ändå fram till i mina dagar av tvivel att jag ska köra vidare. Kanske inte riktigt liika strikt men ändå köra vidare. Vad gör det om 100 år om jag käkar en banan lite nu och då. Någon måtta får det ändå vara!
Nu är det bara lite drygt en månad kvar tills att min flygbiljett till New York ska betalas.
När den väl är betald finns det ingen återvändo, då måste jag sätta min (förhoppningvis lite smalare) rumpa i den där flygstolen. Där ska den sitta i x antal timmar och jag kommer förmodligen tro att det är det sista den gör varenda minut av de timmarna,
Dags att börja bruka allvar och mentalt börja förbereda sig för vad som komma skall.
Jag vet att det är så mycket farligare att färdas i bil och att det är säkrare att åka plan än att..... blablablabla.
Men det spelar ingen roll, jag är ändå livrädd!!
Men det skulle ju vara fan om det händer något just med det planet, just när jag sitter där med hjärtat i halsgropen. Jag kommer följa upp mina panikkänslor över denna flygresa lite längre fram.
Nä, om jag skulle ta och göra lite nytta här hemma? Som tillexempel mata mitt barn som just nu verkar vara påväg att köra ner hela armen i halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar