Nu kan man ju med all säkerhet konstatera att våren är här! Skulle någon elak vädergud kasta snö på oss nu så kan vi ju dra slutsatsen att vi varit VÄLDIGT olydiga och ska bestraffas ordentligt.
Jag har sopat grus utanför huset och inte slängt något skräp i naturen på massa,massa år så jag vill inte ha någon snö på mig, för jag har varit duktig!
Jag har alltid fått höra av min mamma att jag inte var särskilt lugn och beskedlig när jag var liten, jag hade väldigt mycket som jag såg det, bra ideér. Jag hade även ett ganska stort mått av egen vilja och minst sagt besvärligt humör lite nu och då.
Detta är ju självklart inget jag har velat ta till mig eller tro på.
Men det hela förändrades en aning när jag för ett par år sen skulle skola in min rara lilla dotter på samma dagis som jag själv gått på som liten kulting.
Jag blev med en gång igenkänd av flera lärare som jobbade kvar sen min förskoletid,herregud vilket minne de måste ha tänkte jag, komma ihåg barn som de inte sett på ca 20 år, jisses!
Jag förstod ganska snabbt att det var snarare svårt att glömma mig än att komma ihåg mig.
Det min mamma alltid sagt, bekräftades med ens av både en och två pedagoger som minns mig som om det var igår jag vände upp och ner på hela avdelningen.
Jag fick ganska snabbt ett annat uppvaknande, min dotter, söta,lilla,goa Tilde förvandlades snart till ett mini-monster med riktiga mamma-takter. Jojo, visst satt mina takter i, jag hade så fint fört över de till min avkomma som såg till att förvalta sitt arv väl.
När jag sedan efter ett tag blev gravid igen så uttryckte personalen sin lättnad,förmodligen över att Tilde nu bara skulle vara där 15 timmar i veckan framöver men oxå att det nog skulle vara bra för henne att få ett syskon så hon förstod att inte allt kretsade runt BARA henne.
Nu snart 2 år senare kan jag konstatera att jag tycker synd om min mamma!
Herregud om jag var hälften (vilket jag vet att jag var) så bestämd och envis som min dotter är så har min mamma haft ett ganska så omfattande arbete i att försöka uppfostra mig.
Det lyser i de små blå på ungen när jag försöker förklara för henne att "om du inte slutar nu så blir mamma jättearg på dig"
"Bli jättearg på mig då, vem bryr sig", tänker hon då och gör absolut,precis så som jag bett henne för 2 minuter sen att inte göra.
Igår frågade jag och min man oss vad det egentligen skulle vara bra för, det här med barn.
Det var det ena med det andra och det tredje med det fjärde, allt för att mamma och pappa skulle få så lite sömn som möjligt. Det var nappar som åkte ut,snor,hosta,gnäll,godnattsagor mitt i natten,en fot i revbenen och hungrig bebis på småtimmarna.
Men när man vaknar morgonen efter och känner sig i alla fall en smula piggare än vad man gjorde kvällen innan så tycker man ju faktiskt att de är ganska goa igen.
Så vi bestämde oss för att behålla dem ett tag till!
Nu blir det fin besök och "våffel"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar