På den sjunde dagen vilade man! Fast gjorde man verkligen det? Det känns typiskt omodernt att vila på söndagar. Fast när jag tänker på det lite närmre så är det nog ändå en typ av vila, aktiv vila! Söndagar är (iallafall för mig) dagen då allt ska ställas i ordning inför kommande vecka och det innefattar lite allt möjligt pyssel och syssel.
Det ska helst finnas rena kläder att ta på barnen när de ska till dagis, det ska finnas i alla fall en hyfsad mängd mat i kylen för att eliminera "vad ska vi äta idag"- bekymret iallafall veckans första eftermiddagar.
Huset ska vara,inte nödvändigtvis storstädat men grundstädat för att slippa känna att det är något som ska ta tid från de redan komprimerade eftermiddagarna.
Trots allt detta så är söndagen ju ändå en dag när ting som dessa känns väldigt överkomliga att genomföra,jag tror att det är för att man aldrig kommer ifrån att "på den sjunde dagen vilade man"-grejen. Man gör det helt enkelt kanske lite mer kravlöst och lättsamt i något slags vilo-mode? Vad vet jag?.
På den sjunde dagen satt man även i soffan och grät till björnbröder 2. Då insåg jag att fy fasen vad härligt att gråta till björnbröder 2! Jag tar det som ett kvitto på att jag, som sällan låter mig må för bra, nog ändå mår ganska bra för jag kunde gråta för att björn i en barnfilm ramlade ner för ett stup. Det måste betyda att det inte (för omväxlingsskull) finns så mycket i min hjärna att oroa sig för och må dåligt över. Och med det menar jag oställda diagnoser och annat hittepå tjafs. Skönt! Ska nog bege mig till soffan och göra lilltjejen sällskap framför Micke & Molle,kanske kommer det en tår till!
söndag 24 februari 2013
torsdag 21 februari 2013
Rastlös
Det här med vård av barn är ju helt klart inte riktigt i min smak. Sällan blir jag mer rastlös och småpillig än när jag vabbar. Idag är en sån dag, eller snarare vafar vilket betyder "vård av familj" eftersom pappan i huset oxå varit nere för räkning men faktiskt är på uppåtgående igen tack och lov.
Jag gör vad jag kan för att slå ihjäl den här dagen, visst är det mysigt att umgås med familjen men jag har svårt att se vabbandet som "bonustid" mitt i veckan. Det handlar ju med handen på hjärtat bara om att hålla alla flytande, mata,badda,klappa och assistera och egentligen inte så mycket om kvalitetstid och mysiga stunder.
Om man ska se fördelarna med att vara hemma i detta syfte så kan kan ju en sak vara att man faktiskt kan ta sig lite tid att göra lite annat mellan varven. Idag blev det att jag tog mig an att baka ostkaka, lchf såklart. För det är faktiskt något jag kan känna att jag saknar- att baka! Jag fyllde mina dagar under föräldrarledigheten med Tilde med att baka högt och lågt. Det knådades,gräddades och bullades nästan varje dag och frysen gapade aldrig tom. Även på den tiden så hade jag sällskap av vissa gravidkilon så det blev ju aldrig att jag åt något av det men det var en rolig syssla och besökare uppskattade min ansträngning.
Sen minsta medlemmen i familjen anlände så blir det inte alls lika många tillfällen med bakmössan på. Undra varför? Jo,just det! All vaken tid tillsammans med Vilton går åt till att jaga,mata och klättra efter denna energibomb.
Jag gör vad jag kan för att slå ihjäl den här dagen, visst är det mysigt att umgås med familjen men jag har svårt att se vabbandet som "bonustid" mitt i veckan. Det handlar ju med handen på hjärtat bara om att hålla alla flytande, mata,badda,klappa och assistera och egentligen inte så mycket om kvalitetstid och mysiga stunder.
Om man ska se fördelarna med att vara hemma i detta syfte så kan kan ju en sak vara att man faktiskt kan ta sig lite tid att göra lite annat mellan varven. Idag blev det att jag tog mig an att baka ostkaka, lchf såklart. För det är faktiskt något jag kan känna att jag saknar- att baka! Jag fyllde mina dagar under föräldrarledigheten med Tilde med att baka högt och lågt. Det knådades,gräddades och bullades nästan varje dag och frysen gapade aldrig tom. Även på den tiden så hade jag sällskap av vissa gravidkilon så det blev ju aldrig att jag åt något av det men det var en rolig syssla och besökare uppskattade min ansträngning.
Sen minsta medlemmen i familjen anlände så blir det inte alls lika många tillfällen med bakmössan på. Undra varför? Jo,just det! All vaken tid tillsammans med Vilton går åt till att jaga,mata och klättra efter denna energibomb.
onsdag 20 februari 2013
Strävan
Det finns en liten charm i att man alltid strävar efter något annat. Tur är väl det med tanke på att strävan tar oss framåt i livet. Man har lärt sig att bara nöja sig det är inget man ska göra utan man ska jobba på tills man nått en ganska bra bit över nöjd-strecket.
Jag har tänkt lite på det och jag blir mer och mer övertygad om att man kanske istället ska göra just det ibland- nöja sig! I mitt fall kan ett exempel på det vara att sluta sträva efter att vara den fläckfria föräldern med tålamod till himlen och tillbaka och alltid tillämpa den mest pedagogiska metoden på problemlösning.
Kanske jag ska nöja med med att vara en förälder, en som inte försöker så mycket och lägger tid på att grubbla över vad jag gör fel och borde vs inte borde.
Ofta kan det dåliga samvetet krypa på och demonerna ekar i huvudet att jag inte är tillräcklig som mamma. Faktum är att hur ska jag kunna vara tillräcklig? Jag kan inte alltid funnas där. Ligger inte en del av livets prövningar i att just få stå på egna ben ibland även när man är liten, det kan handla om de mest enkla situationer till att lära sig på egen hand att hantera olika nederlag och besvikelser. Jag tror att barnen blir starkare och mer självständiga just för att vi som föräldrar inte alltid räcker till.
För ca 2 dagar sen så satte någon på en bandspelare på repeat hemma hos oss. Den bandspelaren spelar just bara en låt "mamma". Världens finaste lilla melodi men något uttröttande efter ett tag just för att när man då svarar denna lilla bandspelaren som ni säkert förstått är vår alldeles underbara Vilton så låter det ganska exakt såhär:
-mamma!
- ja,Vilton
-mamma,mamma,mamma.
Ni förstår! Det är lite som det jag nämnde tidigare. Här väntas det i ett år på att bebisen ska lära sig säga "mamma", otaliga gånger har man väl suttit där vid köksbordet och tjatat: kan du säga mamma, MA-M-MA! Då fick man ett gurglande tillbaka och nu får man huvudvärk av allt mammandet. Trots att öronen blöder och man nästan tror att det står "mamma Henriksson" på passet så är det ju helt fantastiskt att denne lille man är så stolt över detta att han nästan spricker!
Jag har tänkt lite på det och jag blir mer och mer övertygad om att man kanske istället ska göra just det ibland- nöja sig! I mitt fall kan ett exempel på det vara att sluta sträva efter att vara den fläckfria föräldern med tålamod till himlen och tillbaka och alltid tillämpa den mest pedagogiska metoden på problemlösning.
Kanske jag ska nöja med med att vara en förälder, en som inte försöker så mycket och lägger tid på att grubbla över vad jag gör fel och borde vs inte borde.
Ofta kan det dåliga samvetet krypa på och demonerna ekar i huvudet att jag inte är tillräcklig som mamma. Faktum är att hur ska jag kunna vara tillräcklig? Jag kan inte alltid funnas där. Ligger inte en del av livets prövningar i att just få stå på egna ben ibland även när man är liten, det kan handla om de mest enkla situationer till att lära sig på egen hand att hantera olika nederlag och besvikelser. Jag tror att barnen blir starkare och mer självständiga just för att vi som föräldrar inte alltid räcker till.
För ca 2 dagar sen så satte någon på en bandspelare på repeat hemma hos oss. Den bandspelaren spelar just bara en låt "mamma". Världens finaste lilla melodi men något uttröttande efter ett tag just för att när man då svarar denna lilla bandspelaren som ni säkert förstått är vår alldeles underbara Vilton så låter det ganska exakt såhär:
-mamma!
- ja,Vilton
-mamma,mamma,mamma.
Ni förstår! Det är lite som det jag nämnde tidigare. Här väntas det i ett år på att bebisen ska lära sig säga "mamma", otaliga gånger har man väl suttit där vid köksbordet och tjatat: kan du säga mamma, MA-M-MA! Då fick man ett gurglande tillbaka och nu får man huvudvärk av allt mammandet. Trots att öronen blöder och man nästan tror att det står "mamma Henriksson" på passet så är det ju helt fantastiskt att denne lille man är så stolt över detta att han nästan spricker!
måndag 18 februari 2013
Influensa
Sjuka barn? Jo tack, det är allt annat än underhållande och välkommet. Febriga,stekheta kroppar som ska envisas med att sova i ens säng och fullständigt mata ut baciller rätt i ansiktet på en så att man nästan känner de små bakteriedjävularna promenera omkring i ansiktet.
Trots detta är det 10 resor värre att ha och göra med en sjuk man. Detta är lite utav ett fenomen, det upphör aldrig att förvåna hur just en man kan bli så otroligt sjuk så att världen nästan stannar.
Under mannens influensa period har jordklotet nästan slutat snurra och alla håller andan.
-kommer han att klara sig?
Oftast gör dom ju det, helt osannolikt egentligen med tanke på hur allvarligt tillståndet varit.
Just nu har vi en sådan man i vårt hus, man skulle kunna säga att läget just nu är "allvarligt men stabilt". När barn är sjuka så är de ofta lugna,goa och tacksamma över att få bli ompysslade med lejonkungen och jordgubbssaft.
Däremot när en man är sjuk, då förväntas det hemleverans av diverse livsuppehållande medel i form av portionsnus,glass och chips och åt fjärrkontrollen ska man helst inte titta, det kan ju faktiskt vara hans sista dag på jordelivet så klart han ska ha den för sig själv.
Varannan kvart ska det oxå förtydligas att denne faktiskt ÄR sjuk (som om det rådde några tvivel om saken). Det ska andas ljudligt och duschas i värme så att värmepannan jobbar övertid.
Men sen kommer man till den punkten att denne sjuke man somnat i soffan under en dokumentär om längdskidåkning och då kommer även jag till insikt att nu är det på riktigt, mannen är sjuk, riktigt sjuk! Det är nog ändå på sin plats att ta hand om honom!
Trots detta är det 10 resor värre att ha och göra med en sjuk man. Detta är lite utav ett fenomen, det upphör aldrig att förvåna hur just en man kan bli så otroligt sjuk så att världen nästan stannar.
Under mannens influensa period har jordklotet nästan slutat snurra och alla håller andan.
-kommer han att klara sig?
Oftast gör dom ju det, helt osannolikt egentligen med tanke på hur allvarligt tillståndet varit.
Just nu har vi en sådan man i vårt hus, man skulle kunna säga att läget just nu är "allvarligt men stabilt". När barn är sjuka så är de ofta lugna,goa och tacksamma över att få bli ompysslade med lejonkungen och jordgubbssaft.
Däremot när en man är sjuk, då förväntas det hemleverans av diverse livsuppehållande medel i form av portionsnus,glass och chips och åt fjärrkontrollen ska man helst inte titta, det kan ju faktiskt vara hans sista dag på jordelivet så klart han ska ha den för sig själv.
Varannan kvart ska det oxå förtydligas att denne faktiskt ÄR sjuk (som om det rådde några tvivel om saken). Det ska andas ljudligt och duschas i värme så att värmepannan jobbar övertid.
Men sen kommer man till den punkten att denne sjuke man somnat i soffan under en dokumentär om längdskidåkning och då kommer även jag till insikt att nu är det på riktigt, mannen är sjuk, riktigt sjuk! Det är nog ändå på sin plats att ta hand om honom!
lördag 16 februari 2013
Vardag
Hej igen!
Det är väldigt roligt att se att trots att jag lyst med min frånvaro här under en rätt så anseligt lång tid så trillar det ändå in besökare, detta sporrade mig till att skriva lite.
Vardag- var-dag! När man tänker på det så verkar det ju som att ordet betyder att varje dag är sig lik, men man kan oxå tolka det som att Var Dag räknas och är viktig. Det är något jag insett nu när pusslet börjat på allvar med förskola,heltidsjobb,middag varje dag,smutsiga overaller,envisa morgontrötta barn och mutor av olika slag för att få smidigheten att slå igenom ibland.
Det jag insett är att varje dag räknas just för att det är såhär-VARJE DAG! Det är lätt att bara köra på och hela tiden vänta,längta och sträva efter helg för då kan man slå av på tempot i alla fall en aning. Egentligen är det ju fel, det är ju så många fler vardagar än det är helgdagar och ska vi hela tiden leva i framtiden så missar vi ju en hel massa. Så trots all stress och planering så blir allt faktiskt lite mer värdefullt om man bara frågar sig vad det är man stressar till hela tiden? För då insåg i alla fall jag att det värdefulla är att ta vara på de stunder man har ihop under dessa dagar som vi kallar vardagar.
En annan sak som man ska ta hand om är fredagsmyset! Det gjorde vi verkligen igår och spenderade det tillsammans med underbara vänner och pizzabak! Barn som dansar,sjunger och leker och vi vuxna som gör precis samma sak och alla är goa och glada! Bästa starten på helgen! Och den allra bästa, man kan somna i soffan med joggingbyxorna på mellan dessa fina vänner och det är inget konstigt alls, det är riktig vänskap! ❤
Det är väldigt roligt att se att trots att jag lyst med min frånvaro här under en rätt så anseligt lång tid så trillar det ändå in besökare, detta sporrade mig till att skriva lite.
Vardag- var-dag! När man tänker på det så verkar det ju som att ordet betyder att varje dag är sig lik, men man kan oxå tolka det som att Var Dag räknas och är viktig. Det är något jag insett nu när pusslet börjat på allvar med förskola,heltidsjobb,middag varje dag,smutsiga overaller,envisa morgontrötta barn och mutor av olika slag för att få smidigheten att slå igenom ibland.
Det jag insett är att varje dag räknas just för att det är såhär-VARJE DAG! Det är lätt att bara köra på och hela tiden vänta,längta och sträva efter helg för då kan man slå av på tempot i alla fall en aning. Egentligen är det ju fel, det är ju så många fler vardagar än det är helgdagar och ska vi hela tiden leva i framtiden så missar vi ju en hel massa. Så trots all stress och planering så blir allt faktiskt lite mer värdefullt om man bara frågar sig vad det är man stressar till hela tiden? För då insåg i alla fall jag att det värdefulla är att ta vara på de stunder man har ihop under dessa dagar som vi kallar vardagar.
En annan sak som man ska ta hand om är fredagsmyset! Det gjorde vi verkligen igår och spenderade det tillsammans med underbara vänner och pizzabak! Barn som dansar,sjunger och leker och vi vuxna som gör precis samma sak och alla är goa och glada! Bästa starten på helgen! Och den allra bästa, man kan somna i soffan med joggingbyxorna på mellan dessa fina vänner och det är inget konstigt alls, det är riktig vänskap! ❤
söndag 21 oktober 2012
Smärta & skönhet
Smärta föder skönhet säger dom! Och det är faktiskt sant, fast min tolkning är en annan än den traditionella.
För smärta födde skönhet, för ett år sedan så föddes våran lille palt, en fjunig liten pojke kom till världen och vände upp och ner på hela tillvaron med buller och bång. Och jag vill lova att när han kom till världen var det en hel del smärta med i bilden.
Nu ett år senare så traskar samma lilla fjuniga palt omkring och utforskar världen,fortfarande med buller och bång. Knappt har vi hunnit förstå att vi har fått ett barn till förräns hans första födelsedag har kommit.
Och rätt som det är har 15 år till gått och matkontot har förmodligen fullständigt skenat till förmån för mellanmjölk och limpor.
Tänk då om man då kan tänka tillbaka och komma ihåg allt som händer nu, innan mellanmjölks eran börjat och alla småbarnsår ligger framför en.
För visst, det är jobbigt med småbarn, man är inte alltid överväldigad att bli väckt 06.00 en lördagsmorgon och man är inte alltid supertaggad på att gå till lekplatsen i snorkyla,ösregn och snålblåst.
Men det går inte att sticka under stol med att lika jobbigt som det ibland är, lika underhållande fast ggr 100 är det att ha småbarn. Utvecklingsfaserna bjuder på en hel del minnesvärda och rent av hysteriskt roliga situationer och kommentarer och inte att förglömma, dessa uttryck,grimaser, och egen komponerade sätt att lösa det mesta "själv" på.
Så småbarnsåren, jag kan summera min inställning till den med:
Jag tänker sitta på första parkett hela den här föreställningen och jag tänker försätta ta pauser och sträcka på benen för att ha orken att verkligen kunna njuta av den fullt ut även de perioder då man önskar att filmen snart va slut.
För smärta födde skönhet, för ett år sedan så föddes våran lille palt, en fjunig liten pojke kom till världen och vände upp och ner på hela tillvaron med buller och bång. Och jag vill lova att när han kom till världen var det en hel del smärta med i bilden.
Nu ett år senare så traskar samma lilla fjuniga palt omkring och utforskar världen,fortfarande med buller och bång. Knappt har vi hunnit förstå att vi har fått ett barn till förräns hans första födelsedag har kommit.
Och rätt som det är har 15 år till gått och matkontot har förmodligen fullständigt skenat till förmån för mellanmjölk och limpor.
Tänk då om man då kan tänka tillbaka och komma ihåg allt som händer nu, innan mellanmjölks eran börjat och alla småbarnsår ligger framför en.
För visst, det är jobbigt med småbarn, man är inte alltid överväldigad att bli väckt 06.00 en lördagsmorgon och man är inte alltid supertaggad på att gå till lekplatsen i snorkyla,ösregn och snålblåst.
Men det går inte att sticka under stol med att lika jobbigt som det ibland är, lika underhållande fast ggr 100 är det att ha småbarn. Utvecklingsfaserna bjuder på en hel del minnesvärda och rent av hysteriskt roliga situationer och kommentarer och inte att förglömma, dessa uttryck,grimaser, och egen komponerade sätt att lösa det mesta "själv" på.
Så småbarnsåren, jag kan summera min inställning till den med:
Jag tänker sitta på första parkett hela den här föreställningen och jag tänker försätta ta pauser och sträcka på benen för att ha orken att verkligen kunna njuta av den fullt ut även de perioder då man önskar att filmen snart va slut.
onsdag 17 oktober 2012
Nota
365....365x9!....sanslöst många dagar! Så sanslöst många dagar att jag blir förvånad att tiden gått så fort. Känns som igår. Jag,nervös tonåring i canada goose jacka i alldeles för många plusgrader. Han, allt annat än onervös med en förkärlek för folköl och fortkörning. 9 år senare-på dagen, summerar jag tiden som gått och konstaterar att det blir aldrig som man tänkt sig. Det som jag trodde bara skulle vara ett kort tag, fullständigt sprang iväg och resulterade i 2 små blonda liv och en tillvaro bättre än vad jag någonsin vågat drömma om.
Detta skulle firas, barnvakt,ledigt från jobbet, biobiljetter,middag. Min man skulle få bli lite överraskad med en kväll bara han & jag.
Det speciella med min man, för er som känner honom, ni vet att han håller sällan igen. När jag kommer hem från jobbet 2h innan beräknad ankomst och presenterar att vi ska iväg och att han får masa sig in i duschen, undrar ju han såklart vad vi ska göra, hans följdfråga blir något i stil med
- hur många nätter ska vi va borta?
Hur många nätter? Plötsligt känns min kalender för kvällen något blek. Men så är det, min man! Han förväntar sig den stora trumman, oavsett vad det gäller. Jag har valt att se charmen i den egenskapen.
Middag, god mat, gott vin,mycket vin,nota.
Nota! Visserligen äter jag väl inte ute i någon överdriven utsträckning men så mycket vet jag att notan brukar inte komma i ett igenklistrat kuvert.
Upp ur kuvertet fiskar jag upp ett guldigt pappersark som till utseendet kan jämföras med idol-guldbiljetten för er som råkat se ett avsnitt nångång.
Efter att jag febrilt vridit och vänt för att någonstans hitta en summa att förhålla mig till,någon typ av siffror bara så jag kan få betala som man alltid gör och oftast alldeles för mycket.
Då ser jag.
"vi bjuder på hela er nota?"
- vad?varför?hur?
Till svar från servitrisen får vi att gäster som vi är värda det, hon tyckte att vi såg så kärleksfulla och glada ut så att hon ville göra detta för oss och som tack för att vi var så trevliga kunder.
På riktigt? Det är helt fantastiskt att vi utifrån sett kan lura människor att tro att vi är kärleksfulla och lyckliga.
Nej,på allvar nu! Det ÄR helt fantastiskt att vi efter 9år och 2barn i ibland väldigt krävande åldrar kan utstråla en sån känsla. För mig var det ett slags kvitto på att det jag känner för min man syns lilka mycket utanpå som det känns inuti.
Efter så lång tid tillsammans så blir det bara starkare och bättre och allra mest finare!
Ta åt dig- du vet vem du är! ❤
Detta skulle firas, barnvakt,ledigt från jobbet, biobiljetter,middag. Min man skulle få bli lite överraskad med en kväll bara han & jag.
Det speciella med min man, för er som känner honom, ni vet att han håller sällan igen. När jag kommer hem från jobbet 2h innan beräknad ankomst och presenterar att vi ska iväg och att han får masa sig in i duschen, undrar ju han såklart vad vi ska göra, hans följdfråga blir något i stil med
- hur många nätter ska vi va borta?
Hur många nätter? Plötsligt känns min kalender för kvällen något blek. Men så är det, min man! Han förväntar sig den stora trumman, oavsett vad det gäller. Jag har valt att se charmen i den egenskapen.
Middag, god mat, gott vin,mycket vin,nota.
Nota! Visserligen äter jag väl inte ute i någon överdriven utsträckning men så mycket vet jag att notan brukar inte komma i ett igenklistrat kuvert.
Upp ur kuvertet fiskar jag upp ett guldigt pappersark som till utseendet kan jämföras med idol-guldbiljetten för er som råkat se ett avsnitt nångång.
Efter att jag febrilt vridit och vänt för att någonstans hitta en summa att förhålla mig till,någon typ av siffror bara så jag kan få betala som man alltid gör och oftast alldeles för mycket.
Då ser jag.
"vi bjuder på hela er nota?"
- vad?varför?hur?
Till svar från servitrisen får vi att gäster som vi är värda det, hon tyckte att vi såg så kärleksfulla och glada ut så att hon ville göra detta för oss och som tack för att vi var så trevliga kunder.
På riktigt? Det är helt fantastiskt att vi utifrån sett kan lura människor att tro att vi är kärleksfulla och lyckliga.
Nej,på allvar nu! Det ÄR helt fantastiskt att vi efter 9år och 2barn i ibland väldigt krävande åldrar kan utstråla en sån känsla. För mig var det ett slags kvitto på att det jag känner för min man syns lilka mycket utanpå som det känns inuti.
Efter så lång tid tillsammans så blir det bara starkare och bättre och allra mest finare!
Ta åt dig- du vet vem du är! ❤
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)