Tänk att man går (oftast ska jag tillägga) hela livet och längtar efter nått, nått annat än det som man är i just nu. Det kan vara till sommaren, hösten, kvällen, helgen och såklart semestern. Även om jag är en stor motståndare till att inte leva för stunden så är jag oerhört dålig på att praktisera just detta. Jag tänker alltid 5 steg framåt och är värdelös på att inte låta livet svischa förbi medan jag längtar efter alla de där ovannämnda tingen. Men det är en fin målsättning att ha.
Nu har jag igen längtat efter semestern sen jag hörde landningshjulet under planet dunsa mot marken i början av juni och en vecka i underbara kroatien var tillända.
Så gissa om jag var lycklig när gårdagens arbetsdag var slut och det luktade ledighet så att det stack i näsan? Det var jag.
Imorgon packas något så oväntat som en husvagn. Oväntat för att det är något av de få saker vi inte tidigare packat, och vi har packat och släpat en hel del vill jag lova.
Det här ska bli intressant, mycket intressant och väldigt roligt. Nu ska det backas, rattas, bökas, stökas och njutas i goda vänners sällskap.
Tyvärr hann inte våra specialbeställda träningsoveraller med efternamnet tryckt på ryggen levereras innan startskottet för The Henrikssons Caravan Tour 2014 så vi får i alla fall se till att plocka upp några par crocs på vägen så vi kommer i stämning snabbast möjligt.
lördag 19 juli 2014
torsdag 3 juli 2014
Sommarlovsdagen
Och så kom den där dagen, den som känts så långt borta, som inte riktigt gått att greppa.
Det är egentligen ingen sensationell dag men jag vill nog ändå hävda att den är otroligt speciell.
Visserligen är det imorgon som Tilde säger hejdå till dagis (ja,jag säger dagis, jag tycker att oavsett om jag säger dagis eller förskola så är pedagogernas utbildning och kunskap värd lika mycket för mig).
Imorgon ska vi alltså packa ner de sista sakerna och gå ut genom grinden för sista gången, då lilleman börjar nytt dagis efter sommarlovet så blir det faktiskt sista gången för oss. I alla fall som tillhörande förskolebarm. Jag har dock fått lova att hälsa på då det visat sig att en av fröknarna till den minste Henrikssonen råkat ut för en massiv separationsångest från vår lille palt.
När grinden då till sist slår igen imorgon em så är det "bara" ett sommarlov mellan min fina tjej och ett helt nytt kapitel i hennes och våra liv.
Trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle känna så starkt för denna,kan man kalla det övergång? förskoleklassen är väl ändå någon slags övergång till "riktiga" skolan?
Hur som helst, det gör jag,känner starkt alltså.
Det är precis som att allt kommer tillbaka till mig, 1400gr bebis, sondslangar,andningslarm,första leendet,första julen hemma,första dagis dagen,cykeln,kompisen, ja allt!
Helt plötsligt känns det som att hon växer 10cm i veckan säger saker som -va e de mä dig?
Och kräver svar på frågor man inte riktigt tänkt svara på än.
Det är ju så det ska vara, men när ska man hinna med? Hinna förstå att de är inte små för alltid, de kommer bli stora barn,tonåringar,vuxna.
Usch, vill inte tänka på det, även om man ibland kan ha gjort en snabb överslagsräkning på hur många dagar det är kvar tills ungarna lämnar boet och lugnet infinner sig så måste jag ändå säga att den dagen känns trots alla dispyter,trotsåldrar,uthälld mjölk m.m som en ganska tråkig dag när man tänker på den lite närmre.
Hoppas att skolåren går lika långsamt nuförtiden som man minns dom själv :-)
Det är egentligen ingen sensationell dag men jag vill nog ändå hävda att den är otroligt speciell.
Visserligen är det imorgon som Tilde säger hejdå till dagis (ja,jag säger dagis, jag tycker att oavsett om jag säger dagis eller förskola så är pedagogernas utbildning och kunskap värd lika mycket för mig).
Imorgon ska vi alltså packa ner de sista sakerna och gå ut genom grinden för sista gången, då lilleman börjar nytt dagis efter sommarlovet så blir det faktiskt sista gången för oss. I alla fall som tillhörande förskolebarm. Jag har dock fått lova att hälsa på då det visat sig att en av fröknarna till den minste Henrikssonen råkat ut för en massiv separationsångest från vår lille palt.
När grinden då till sist slår igen imorgon em så är det "bara" ett sommarlov mellan min fina tjej och ett helt nytt kapitel i hennes och våra liv.
Trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle känna så starkt för denna,kan man kalla det övergång? förskoleklassen är väl ändå någon slags övergång till "riktiga" skolan?
Hur som helst, det gör jag,känner starkt alltså.
Det är precis som att allt kommer tillbaka till mig, 1400gr bebis, sondslangar,andningslarm,första leendet,första julen hemma,första dagis dagen,cykeln,kompisen, ja allt!
Helt plötsligt känns det som att hon växer 10cm i veckan säger saker som -va e de mä dig?
Och kräver svar på frågor man inte riktigt tänkt svara på än.
Det är ju så det ska vara, men när ska man hinna med? Hinna förstå att de är inte små för alltid, de kommer bli stora barn,tonåringar,vuxna.
Usch, vill inte tänka på det, även om man ibland kan ha gjort en snabb överslagsräkning på hur många dagar det är kvar tills ungarna lämnar boet och lugnet infinner sig så måste jag ändå säga att den dagen känns trots alla dispyter,trotsåldrar,uthälld mjölk m.m som en ganska tråkig dag när man tänker på den lite närmre.
Hoppas att skolåren går lika långsamt nuförtiden som man minns dom själv :-)
söndag 19 januari 2014
helglycka
En underbar helg är till ända. Nåja, snart iallafall. Utmaningen att hålla ögonen på vid gavel under kvällens film kvarstår men efter det är en jättefin helg över.
Nästan nu traditionsenligt häng med fina vänner fick inleda helgen och jag blir på riktigt varm ända in i själen över att vi har så otroligt bra vänner. Att få ha människor i sin omgivning som ger en så mycket är helt fantastiskt. Att kunna umgås helt opretentiöst och kravlöst är en gåva enligt mig. Arga barn, glada barn, skrik och skratt, vin och mat, bajsblöjor och fredagsmys hysteri när den är som allra bäst. Man blir lycklig. På riktigt!
Man blir även lycklig av träning. Och den har flutit på helt enligt plan under hela veckan och helgen. Sista passet för veckan blev ett styrkepass med löpintervaller som inslag för att pusha på förbränningen. 12kg ner under sommaren/hösten och 2kg upp under julen. Ganska nöjd ändå. Jag vet min julätar kapacitet så jag klagar inte på dessa siffrorna. Nu däremot är ris a la malta tiden förbi och ytterligare 7kg ner är målet. Tom lovade att det inte skulle va några problem- skönt, då slapp jag lova mig själv nått..
Trevlig kväll!
Nästan nu traditionsenligt häng med fina vänner fick inleda helgen och jag blir på riktigt varm ända in i själen över att vi har så otroligt bra vänner. Att få ha människor i sin omgivning som ger en så mycket är helt fantastiskt. Att kunna umgås helt opretentiöst och kravlöst är en gåva enligt mig. Arga barn, glada barn, skrik och skratt, vin och mat, bajsblöjor och fredagsmys hysteri när den är som allra bäst. Man blir lycklig. På riktigt!
Man blir även lycklig av träning. Och den har flutit på helt enligt plan under hela veckan och helgen. Sista passet för veckan blev ett styrkepass med löpintervaller som inslag för att pusha på förbränningen. 12kg ner under sommaren/hösten och 2kg upp under julen. Ganska nöjd ändå. Jag vet min julätar kapacitet så jag klagar inte på dessa siffrorna. Nu däremot är ris a la malta tiden förbi och ytterligare 7kg ner är målet. Tom lovade att det inte skulle va några problem- skönt, då slapp jag lova mig själv nått..
Trevlig kväll!
måndag 13 januari 2014
Moa
Hej igen! Det var längesen sist!
Struntar i att ursäkta avsaknaden av inlägg och konstaterar att det nog kommer kommer bli fler framöver iallafall.
Mycket har hänt sen sist och det kanske allra bästa stavas Moa! Min nya lilla tjej med fyra tassar och 2 fällperioder årligen. I bästa fall.
Moa är nya tillskottet och har redan gosat sig rakt in i hjärtat på mig.
Just ikväll var det extra härligt att vara hundägare i efterlängtade minusgrader och i sällskap av snöflingor strosade och lekte vi vår väg runt tippen. Moa hängandes i stellas nackskinn och Tilde lunkades bredvid mormor och moster. Tänk att det inte behövs mer än så för att känna genuin lycka.
Snö, djur och familj!
Lycka är även när barnaskaran i familjen somnar sådär runt 19 tiden på kvällen och öronen får sig lite välbehövlig vila från gälla skrik och tusen frågor.
Samla kraft och energi inför morgondagens schemaläggning och möte på jobbet och styrkepasset innan. Ikväll ska den energin hämtas från te i soffan och sverige-montenergro i handbolls vm. Det blir en höjdare!
Struntar i att ursäkta avsaknaden av inlägg och konstaterar att det nog kommer kommer bli fler framöver iallafall.
Mycket har hänt sen sist och det kanske allra bästa stavas Moa! Min nya lilla tjej med fyra tassar och 2 fällperioder årligen. I bästa fall.
Moa är nya tillskottet och har redan gosat sig rakt in i hjärtat på mig.
Just ikväll var det extra härligt att vara hundägare i efterlängtade minusgrader och i sällskap av snöflingor strosade och lekte vi vår väg runt tippen. Moa hängandes i stellas nackskinn och Tilde lunkades bredvid mormor och moster. Tänk att det inte behövs mer än så för att känna genuin lycka.
Snö, djur och familj!
Lycka är även när barnaskaran i familjen somnar sådär runt 19 tiden på kvällen och öronen får sig lite välbehövlig vila från gälla skrik och tusen frågor.
Samla kraft och energi inför morgondagens schemaläggning och möte på jobbet och styrkepasset innan. Ikväll ska den energin hämtas från te i soffan och sverige-montenergro i handbolls vm. Det blir en höjdare!
måndag 4 mars 2013
Tålig
Det är inte lätt att förutse hur dagarna ska fortlöpa. Det är inte bara svårt,det är fullkomligt omöjligt med 2barn och allt därtill.
Hämta på dagis,Tilde vill inte gå,ont i benen,Vilton får gå. Vilton vill inte gå längre. Halvvägs hem tar krafterna i lille ettåringen slut och nu ska 2 barn åka i en singelvagn. 800m känns som 8km men tills slut är vi hemma.
Av med 14 lager med kläder,lillemans mage får knappt plats innanför dunjackan och han ser minst sagt nöjd ut över att få släppa ut sina behag i det fria igen.
Jag ska vara lite snabb och supereffektiv och rusar upp för trappan med matkassen medans barnen sopar parkettgolvet med en piasavakvast på nedervåningen. Tydligen så var inte den sysslan roande speciellt länge och lilleman bestämmer sig för att ge sig i kast med det förbjudna.
Den historien slutar med plattfall från 4e steget i trappan och en fläskläpp som en liten ballong på överläppen.
Segertåget fortsätter och samma lilla olycksfågel som verkar vara immun mot att "lära av sina misstag" rantar rakt ner i köksbordet och slår tinningen i kanten som avslut på en bestigning av tripptapp stolen. Stor,blå otäck bula växer i takt med att tårarna rinner ner för den lilla kinden. Allt detta samtidigt som Tilde i sin tur är helt ointresserad av detta trauma och fortsätter repetera "när ska vi äta de där kakorna mamma?,kan vi äta dom nu?mamma,de här kakorna,kan jag ta en sån?". Min fantastiska krishantering visar sig ytterligare en gång och jag flaxar med armarna och drar de värsta scenariot för mig själv innan jag skickar iväg stor och liten man mot akuten.
Dryga timmen senare är de hemkomna med konstaterandet "det där verkar vara en tålig kille" och nu är den tålige hungrig, på riktigt! Mat i magen och lugnet lägger sig igen.
Puh!
Hämta på dagis,Tilde vill inte gå,ont i benen,Vilton får gå. Vilton vill inte gå längre. Halvvägs hem tar krafterna i lille ettåringen slut och nu ska 2 barn åka i en singelvagn. 800m känns som 8km men tills slut är vi hemma.
Av med 14 lager med kläder,lillemans mage får knappt plats innanför dunjackan och han ser minst sagt nöjd ut över att få släppa ut sina behag i det fria igen.
Jag ska vara lite snabb och supereffektiv och rusar upp för trappan med matkassen medans barnen sopar parkettgolvet med en piasavakvast på nedervåningen. Tydligen så var inte den sysslan roande speciellt länge och lilleman bestämmer sig för att ge sig i kast med det förbjudna.
Den historien slutar med plattfall från 4e steget i trappan och en fläskläpp som en liten ballong på överläppen.
Segertåget fortsätter och samma lilla olycksfågel som verkar vara immun mot att "lära av sina misstag" rantar rakt ner i köksbordet och slår tinningen i kanten som avslut på en bestigning av tripptapp stolen. Stor,blå otäck bula växer i takt med att tårarna rinner ner för den lilla kinden. Allt detta samtidigt som Tilde i sin tur är helt ointresserad av detta trauma och fortsätter repetera "när ska vi äta de där kakorna mamma?,kan vi äta dom nu?mamma,de här kakorna,kan jag ta en sån?". Min fantastiska krishantering visar sig ytterligare en gång och jag flaxar med armarna och drar de värsta scenariot för mig själv innan jag skickar iväg stor och liten man mot akuten.
Dryga timmen senare är de hemkomna med konstaterandet "det där verkar vara en tålig kille" och nu är den tålige hungrig, på riktigt! Mat i magen och lugnet lägger sig igen.
Puh!
fredag 1 mars 2013
Posivitet
Med facit på hand så hade det nog varit ett uns mer begåvat att stanna hemma en dag till och inte hetsat iväg till jobbet, för ingenting kommer gratis och idag fick jag betala priset för att jag jobbade igår.
Kan i stora drag summera dagen med att halva hjärnsubstansen varit en enda stor gegga och alla beslut, stora som små har tagit avsevärt mycket längre tid än vanligt. Det har känts som att någon satt en elefant på mitt huvud som jag tvingades bära runt på hela dagen och som att bihålorna tackat för sig för längesedan.
Men nu är det gjord,den sista arbetsdagen denna veckan och just idag var det lite extra mysigt med fredag.
Det finns en person som brukar lysa upp fredagarna och framförallt helgerna lite extra emellanåt. Det är när vi får "farbror Victor" på besök. Glädjen är lika stor hos den lilla skaran i familjen som hos den stora. Det är något med den där farbrorn som man bara mår bra av. Det bästa är att han oftast stannar hela helgen och då får man tankat över ganska mycket positivitet under de dagarna. Det är den mest högljudda och osmidigaste människan som nånsin vandrat i ett par 47:or men det är nog oxå den mest härliga och roliga oxå. Kort och gott,vi är glada för att just vi har en egen "farbror Victor" i vår familj .
Kan i stora drag summera dagen med att halva hjärnsubstansen varit en enda stor gegga och alla beslut, stora som små har tagit avsevärt mycket längre tid än vanligt. Det har känts som att någon satt en elefant på mitt huvud som jag tvingades bära runt på hela dagen och som att bihålorna tackat för sig för längesedan.
Men nu är det gjord,den sista arbetsdagen denna veckan och just idag var det lite extra mysigt med fredag.
Det finns en person som brukar lysa upp fredagarna och framförallt helgerna lite extra emellanåt. Det är när vi får "farbror Victor" på besök. Glädjen är lika stor hos den lilla skaran i familjen som hos den stora. Det är något med den där farbrorn som man bara mår bra av. Det bästa är att han oftast stannar hela helgen och då får man tankat över ganska mycket positivitet under de dagarna. Det är den mest högljudda och osmidigaste människan som nånsin vandrat i ett par 47:or men det är nog oxå den mest härliga och roliga oxå. Kort och gott,vi är glada för att just vi har en egen "farbror Victor" i vår familj .
onsdag 27 februari 2013
Uppgiven
Sällan har jag längtat mer efter vår,värme och ett slut på virus så mycket som jag gör nu! Man skulle nog kunna kalla mig uppgiven. Förra veckan var det jag som agerade sköterska åt hela klanen Henriksson och denna veckan var det min tur. Jag blir så trött, soffa,tv,te,säng,soffa,mat,tv,te och så fortsätter det hela dagen lång,uttråkad jag? Nej då inte alls!
Imorgon ska jag göra ett försök att bege mig mot jobbet igen,känner att jag gör mig bättre där än hemma på soffan, jag hoppas bara att min kropp känner samma sak när klockan ringer imorgon.
För att återkomma till något bekant! Lchf är fortfarande högst aktuellt. Tyvärr så funkade ju inte det här med att "allt rinner av när du ammar" snacket på mig. Tyvärr så funkade det inte heller när jag i höstas i ett svagt ögonblick lämnade lchf och gick tillbaka till "vanlig" kost. Denna "vanliga" kost är min största fiende, vi kommer inte överens. Med den kosten kommer nämligen ett svårhanterat sockersug och inte minst kärleken för vitt bröd återuppstår, gammal kärlek rostar aldrig.
Så summan av kardemumman blev inte bättre än att dessa gravidkilon som tyvärr nog inte längre kan kallas det utan snarare bekvämlighetskilon kom tillbaka och sitter nu som en smäck. Alla dessa förkylningar och virus som avlöser varandra som skiftarbetare sätter lite stopp för att få tillgång till en stor komponent till framgångsrik viktnedgång,motion!
Så som det ser ut nu så får jag sätta allt mitt hopp till lchf tillsvidare, än så länge har det resulterat i -2kg på en månad. Det är inget resultat jag hoppar högt för men det är i alla fall inte +.
Imorgon ska jag göra ett försök att bege mig mot jobbet igen,känner att jag gör mig bättre där än hemma på soffan, jag hoppas bara att min kropp känner samma sak när klockan ringer imorgon.
För att återkomma till något bekant! Lchf är fortfarande högst aktuellt. Tyvärr så funkade ju inte det här med att "allt rinner av när du ammar" snacket på mig. Tyvärr så funkade det inte heller när jag i höstas i ett svagt ögonblick lämnade lchf och gick tillbaka till "vanlig" kost. Denna "vanliga" kost är min största fiende, vi kommer inte överens. Med den kosten kommer nämligen ett svårhanterat sockersug och inte minst kärleken för vitt bröd återuppstår, gammal kärlek rostar aldrig.
Så summan av kardemumman blev inte bättre än att dessa gravidkilon som tyvärr nog inte längre kan kallas det utan snarare bekvämlighetskilon kom tillbaka och sitter nu som en smäck. Alla dessa förkylningar och virus som avlöser varandra som skiftarbetare sätter lite stopp för att få tillgång till en stor komponent till framgångsrik viktnedgång,motion!
Så som det ser ut nu så får jag sätta allt mitt hopp till lchf tillsvidare, än så länge har det resulterat i -2kg på en månad. Det är inget resultat jag hoppar högt för men det är i alla fall inte +.
söndag 24 februari 2013
Den sjunde dagen!
På den sjunde dagen vilade man! Fast gjorde man verkligen det? Det känns typiskt omodernt att vila på söndagar. Fast när jag tänker på det lite närmre så är det nog ändå en typ av vila, aktiv vila! Söndagar är (iallafall för mig) dagen då allt ska ställas i ordning inför kommande vecka och det innefattar lite allt möjligt pyssel och syssel.
Det ska helst finnas rena kläder att ta på barnen när de ska till dagis, det ska finnas i alla fall en hyfsad mängd mat i kylen för att eliminera "vad ska vi äta idag"- bekymret iallafall veckans första eftermiddagar.
Huset ska vara,inte nödvändigtvis storstädat men grundstädat för att slippa känna att det är något som ska ta tid från de redan komprimerade eftermiddagarna.
Trots allt detta så är söndagen ju ändå en dag när ting som dessa känns väldigt överkomliga att genomföra,jag tror att det är för att man aldrig kommer ifrån att "på den sjunde dagen vilade man"-grejen. Man gör det helt enkelt kanske lite mer kravlöst och lättsamt i något slags vilo-mode? Vad vet jag?.
På den sjunde dagen satt man även i soffan och grät till björnbröder 2. Då insåg jag att fy fasen vad härligt att gråta till björnbröder 2! Jag tar det som ett kvitto på att jag, som sällan låter mig må för bra, nog ändå mår ganska bra för jag kunde gråta för att björn i en barnfilm ramlade ner för ett stup. Det måste betyda att det inte (för omväxlingsskull) finns så mycket i min hjärna att oroa sig för och må dåligt över. Och med det menar jag oställda diagnoser och annat hittepå tjafs. Skönt! Ska nog bege mig till soffan och göra lilltjejen sällskap framför Micke & Molle,kanske kommer det en tår till!
Det ska helst finnas rena kläder att ta på barnen när de ska till dagis, det ska finnas i alla fall en hyfsad mängd mat i kylen för att eliminera "vad ska vi äta idag"- bekymret iallafall veckans första eftermiddagar.
Huset ska vara,inte nödvändigtvis storstädat men grundstädat för att slippa känna att det är något som ska ta tid från de redan komprimerade eftermiddagarna.
Trots allt detta så är söndagen ju ändå en dag när ting som dessa känns väldigt överkomliga att genomföra,jag tror att det är för att man aldrig kommer ifrån att "på den sjunde dagen vilade man"-grejen. Man gör det helt enkelt kanske lite mer kravlöst och lättsamt i något slags vilo-mode? Vad vet jag?.
På den sjunde dagen satt man även i soffan och grät till björnbröder 2. Då insåg jag att fy fasen vad härligt att gråta till björnbröder 2! Jag tar det som ett kvitto på att jag, som sällan låter mig må för bra, nog ändå mår ganska bra för jag kunde gråta för att björn i en barnfilm ramlade ner för ett stup. Det måste betyda att det inte (för omväxlingsskull) finns så mycket i min hjärna att oroa sig för och må dåligt över. Och med det menar jag oställda diagnoser och annat hittepå tjafs. Skönt! Ska nog bege mig till soffan och göra lilltjejen sällskap framför Micke & Molle,kanske kommer det en tår till!
torsdag 21 februari 2013
Rastlös
Det här med vård av barn är ju helt klart inte riktigt i min smak. Sällan blir jag mer rastlös och småpillig än när jag vabbar. Idag är en sån dag, eller snarare vafar vilket betyder "vård av familj" eftersom pappan i huset oxå varit nere för räkning men faktiskt är på uppåtgående igen tack och lov.
Jag gör vad jag kan för att slå ihjäl den här dagen, visst är det mysigt att umgås med familjen men jag har svårt att se vabbandet som "bonustid" mitt i veckan. Det handlar ju med handen på hjärtat bara om att hålla alla flytande, mata,badda,klappa och assistera och egentligen inte så mycket om kvalitetstid och mysiga stunder.
Om man ska se fördelarna med att vara hemma i detta syfte så kan kan ju en sak vara att man faktiskt kan ta sig lite tid att göra lite annat mellan varven. Idag blev det att jag tog mig an att baka ostkaka, lchf såklart. För det är faktiskt något jag kan känna att jag saknar- att baka! Jag fyllde mina dagar under föräldrarledigheten med Tilde med att baka högt och lågt. Det knådades,gräddades och bullades nästan varje dag och frysen gapade aldrig tom. Även på den tiden så hade jag sällskap av vissa gravidkilon så det blev ju aldrig att jag åt något av det men det var en rolig syssla och besökare uppskattade min ansträngning.
Sen minsta medlemmen i familjen anlände så blir det inte alls lika många tillfällen med bakmössan på. Undra varför? Jo,just det! All vaken tid tillsammans med Vilton går åt till att jaga,mata och klättra efter denna energibomb.
Jag gör vad jag kan för att slå ihjäl den här dagen, visst är det mysigt att umgås med familjen men jag har svårt att se vabbandet som "bonustid" mitt i veckan. Det handlar ju med handen på hjärtat bara om att hålla alla flytande, mata,badda,klappa och assistera och egentligen inte så mycket om kvalitetstid och mysiga stunder.
Om man ska se fördelarna med att vara hemma i detta syfte så kan kan ju en sak vara att man faktiskt kan ta sig lite tid att göra lite annat mellan varven. Idag blev det att jag tog mig an att baka ostkaka, lchf såklart. För det är faktiskt något jag kan känna att jag saknar- att baka! Jag fyllde mina dagar under föräldrarledigheten med Tilde med att baka högt och lågt. Det knådades,gräddades och bullades nästan varje dag och frysen gapade aldrig tom. Även på den tiden så hade jag sällskap av vissa gravidkilon så det blev ju aldrig att jag åt något av det men det var en rolig syssla och besökare uppskattade min ansträngning.
Sen minsta medlemmen i familjen anlände så blir det inte alls lika många tillfällen med bakmössan på. Undra varför? Jo,just det! All vaken tid tillsammans med Vilton går åt till att jaga,mata och klättra efter denna energibomb.
onsdag 20 februari 2013
Strävan
Det finns en liten charm i att man alltid strävar efter något annat. Tur är väl det med tanke på att strävan tar oss framåt i livet. Man har lärt sig att bara nöja sig det är inget man ska göra utan man ska jobba på tills man nått en ganska bra bit över nöjd-strecket.
Jag har tänkt lite på det och jag blir mer och mer övertygad om att man kanske istället ska göra just det ibland- nöja sig! I mitt fall kan ett exempel på det vara att sluta sträva efter att vara den fläckfria föräldern med tålamod till himlen och tillbaka och alltid tillämpa den mest pedagogiska metoden på problemlösning.
Kanske jag ska nöja med med att vara en förälder, en som inte försöker så mycket och lägger tid på att grubbla över vad jag gör fel och borde vs inte borde.
Ofta kan det dåliga samvetet krypa på och demonerna ekar i huvudet att jag inte är tillräcklig som mamma. Faktum är att hur ska jag kunna vara tillräcklig? Jag kan inte alltid funnas där. Ligger inte en del av livets prövningar i att just få stå på egna ben ibland även när man är liten, det kan handla om de mest enkla situationer till att lära sig på egen hand att hantera olika nederlag och besvikelser. Jag tror att barnen blir starkare och mer självständiga just för att vi som föräldrar inte alltid räcker till.
För ca 2 dagar sen så satte någon på en bandspelare på repeat hemma hos oss. Den bandspelaren spelar just bara en låt "mamma". Världens finaste lilla melodi men något uttröttande efter ett tag just för att när man då svarar denna lilla bandspelaren som ni säkert förstått är vår alldeles underbara Vilton så låter det ganska exakt såhär:
-mamma!
- ja,Vilton
-mamma,mamma,mamma.
Ni förstår! Det är lite som det jag nämnde tidigare. Här väntas det i ett år på att bebisen ska lära sig säga "mamma", otaliga gånger har man väl suttit där vid köksbordet och tjatat: kan du säga mamma, MA-M-MA! Då fick man ett gurglande tillbaka och nu får man huvudvärk av allt mammandet. Trots att öronen blöder och man nästan tror att det står "mamma Henriksson" på passet så är det ju helt fantastiskt att denne lille man är så stolt över detta att han nästan spricker!
Jag har tänkt lite på det och jag blir mer och mer övertygad om att man kanske istället ska göra just det ibland- nöja sig! I mitt fall kan ett exempel på det vara att sluta sträva efter att vara den fläckfria föräldern med tålamod till himlen och tillbaka och alltid tillämpa den mest pedagogiska metoden på problemlösning.
Kanske jag ska nöja med med att vara en förälder, en som inte försöker så mycket och lägger tid på att grubbla över vad jag gör fel och borde vs inte borde.
Ofta kan det dåliga samvetet krypa på och demonerna ekar i huvudet att jag inte är tillräcklig som mamma. Faktum är att hur ska jag kunna vara tillräcklig? Jag kan inte alltid funnas där. Ligger inte en del av livets prövningar i att just få stå på egna ben ibland även när man är liten, det kan handla om de mest enkla situationer till att lära sig på egen hand att hantera olika nederlag och besvikelser. Jag tror att barnen blir starkare och mer självständiga just för att vi som föräldrar inte alltid räcker till.
För ca 2 dagar sen så satte någon på en bandspelare på repeat hemma hos oss. Den bandspelaren spelar just bara en låt "mamma". Världens finaste lilla melodi men något uttröttande efter ett tag just för att när man då svarar denna lilla bandspelaren som ni säkert förstått är vår alldeles underbara Vilton så låter det ganska exakt såhär:
-mamma!
- ja,Vilton
-mamma,mamma,mamma.
Ni förstår! Det är lite som det jag nämnde tidigare. Här väntas det i ett år på att bebisen ska lära sig säga "mamma", otaliga gånger har man väl suttit där vid köksbordet och tjatat: kan du säga mamma, MA-M-MA! Då fick man ett gurglande tillbaka och nu får man huvudvärk av allt mammandet. Trots att öronen blöder och man nästan tror att det står "mamma Henriksson" på passet så är det ju helt fantastiskt att denne lille man är så stolt över detta att han nästan spricker!
måndag 18 februari 2013
Influensa
Sjuka barn? Jo tack, det är allt annat än underhållande och välkommet. Febriga,stekheta kroppar som ska envisas med att sova i ens säng och fullständigt mata ut baciller rätt i ansiktet på en så att man nästan känner de små bakteriedjävularna promenera omkring i ansiktet.
Trots detta är det 10 resor värre att ha och göra med en sjuk man. Detta är lite utav ett fenomen, det upphör aldrig att förvåna hur just en man kan bli så otroligt sjuk så att världen nästan stannar.
Under mannens influensa period har jordklotet nästan slutat snurra och alla håller andan.
-kommer han att klara sig?
Oftast gör dom ju det, helt osannolikt egentligen med tanke på hur allvarligt tillståndet varit.
Just nu har vi en sådan man i vårt hus, man skulle kunna säga att läget just nu är "allvarligt men stabilt". När barn är sjuka så är de ofta lugna,goa och tacksamma över att få bli ompysslade med lejonkungen och jordgubbssaft.
Däremot när en man är sjuk, då förväntas det hemleverans av diverse livsuppehållande medel i form av portionsnus,glass och chips och åt fjärrkontrollen ska man helst inte titta, det kan ju faktiskt vara hans sista dag på jordelivet så klart han ska ha den för sig själv.
Varannan kvart ska det oxå förtydligas att denne faktiskt ÄR sjuk (som om det rådde några tvivel om saken). Det ska andas ljudligt och duschas i värme så att värmepannan jobbar övertid.
Men sen kommer man till den punkten att denne sjuke man somnat i soffan under en dokumentär om längdskidåkning och då kommer även jag till insikt att nu är det på riktigt, mannen är sjuk, riktigt sjuk! Det är nog ändå på sin plats att ta hand om honom!
Trots detta är det 10 resor värre att ha och göra med en sjuk man. Detta är lite utav ett fenomen, det upphör aldrig att förvåna hur just en man kan bli så otroligt sjuk så att världen nästan stannar.
Under mannens influensa period har jordklotet nästan slutat snurra och alla håller andan.
-kommer han att klara sig?
Oftast gör dom ju det, helt osannolikt egentligen med tanke på hur allvarligt tillståndet varit.
Just nu har vi en sådan man i vårt hus, man skulle kunna säga att läget just nu är "allvarligt men stabilt". När barn är sjuka så är de ofta lugna,goa och tacksamma över att få bli ompysslade med lejonkungen och jordgubbssaft.
Däremot när en man är sjuk, då förväntas det hemleverans av diverse livsuppehållande medel i form av portionsnus,glass och chips och åt fjärrkontrollen ska man helst inte titta, det kan ju faktiskt vara hans sista dag på jordelivet så klart han ska ha den för sig själv.
Varannan kvart ska det oxå förtydligas att denne faktiskt ÄR sjuk (som om det rådde några tvivel om saken). Det ska andas ljudligt och duschas i värme så att värmepannan jobbar övertid.
Men sen kommer man till den punkten att denne sjuke man somnat i soffan under en dokumentär om längdskidåkning och då kommer även jag till insikt att nu är det på riktigt, mannen är sjuk, riktigt sjuk! Det är nog ändå på sin plats att ta hand om honom!
lördag 16 februari 2013
Vardag
Hej igen!
Det är väldigt roligt att se att trots att jag lyst med min frånvaro här under en rätt så anseligt lång tid så trillar det ändå in besökare, detta sporrade mig till att skriva lite.
Vardag- var-dag! När man tänker på det så verkar det ju som att ordet betyder att varje dag är sig lik, men man kan oxå tolka det som att Var Dag räknas och är viktig. Det är något jag insett nu när pusslet börjat på allvar med förskola,heltidsjobb,middag varje dag,smutsiga overaller,envisa morgontrötta barn och mutor av olika slag för att få smidigheten att slå igenom ibland.
Det jag insett är att varje dag räknas just för att det är såhär-VARJE DAG! Det är lätt att bara köra på och hela tiden vänta,längta och sträva efter helg för då kan man slå av på tempot i alla fall en aning. Egentligen är det ju fel, det är ju så många fler vardagar än det är helgdagar och ska vi hela tiden leva i framtiden så missar vi ju en hel massa. Så trots all stress och planering så blir allt faktiskt lite mer värdefullt om man bara frågar sig vad det är man stressar till hela tiden? För då insåg i alla fall jag att det värdefulla är att ta vara på de stunder man har ihop under dessa dagar som vi kallar vardagar.
En annan sak som man ska ta hand om är fredagsmyset! Det gjorde vi verkligen igår och spenderade det tillsammans med underbara vänner och pizzabak! Barn som dansar,sjunger och leker och vi vuxna som gör precis samma sak och alla är goa och glada! Bästa starten på helgen! Och den allra bästa, man kan somna i soffan med joggingbyxorna på mellan dessa fina vänner och det är inget konstigt alls, det är riktig vänskap! ❤
Det är väldigt roligt att se att trots att jag lyst med min frånvaro här under en rätt så anseligt lång tid så trillar det ändå in besökare, detta sporrade mig till att skriva lite.
Vardag- var-dag! När man tänker på det så verkar det ju som att ordet betyder att varje dag är sig lik, men man kan oxå tolka det som att Var Dag räknas och är viktig. Det är något jag insett nu när pusslet börjat på allvar med förskola,heltidsjobb,middag varje dag,smutsiga overaller,envisa morgontrötta barn och mutor av olika slag för att få smidigheten att slå igenom ibland.
Det jag insett är att varje dag räknas just för att det är såhär-VARJE DAG! Det är lätt att bara köra på och hela tiden vänta,längta och sträva efter helg för då kan man slå av på tempot i alla fall en aning. Egentligen är det ju fel, det är ju så många fler vardagar än det är helgdagar och ska vi hela tiden leva i framtiden så missar vi ju en hel massa. Så trots all stress och planering så blir allt faktiskt lite mer värdefullt om man bara frågar sig vad det är man stressar till hela tiden? För då insåg i alla fall jag att det värdefulla är att ta vara på de stunder man har ihop under dessa dagar som vi kallar vardagar.
En annan sak som man ska ta hand om är fredagsmyset! Det gjorde vi verkligen igår och spenderade det tillsammans med underbara vänner och pizzabak! Barn som dansar,sjunger och leker och vi vuxna som gör precis samma sak och alla är goa och glada! Bästa starten på helgen! Och den allra bästa, man kan somna i soffan med joggingbyxorna på mellan dessa fina vänner och det är inget konstigt alls, det är riktig vänskap! ❤
söndag 21 oktober 2012
Smärta & skönhet
Smärta föder skönhet säger dom! Och det är faktiskt sant, fast min tolkning är en annan än den traditionella.
För smärta födde skönhet, för ett år sedan så föddes våran lille palt, en fjunig liten pojke kom till världen och vände upp och ner på hela tillvaron med buller och bång. Och jag vill lova att när han kom till världen var det en hel del smärta med i bilden.
Nu ett år senare så traskar samma lilla fjuniga palt omkring och utforskar världen,fortfarande med buller och bång. Knappt har vi hunnit förstå att vi har fått ett barn till förräns hans första födelsedag har kommit.
Och rätt som det är har 15 år till gått och matkontot har förmodligen fullständigt skenat till förmån för mellanmjölk och limpor.
Tänk då om man då kan tänka tillbaka och komma ihåg allt som händer nu, innan mellanmjölks eran börjat och alla småbarnsår ligger framför en.
För visst, det är jobbigt med småbarn, man är inte alltid överväldigad att bli väckt 06.00 en lördagsmorgon och man är inte alltid supertaggad på att gå till lekplatsen i snorkyla,ösregn och snålblåst.
Men det går inte att sticka under stol med att lika jobbigt som det ibland är, lika underhållande fast ggr 100 är det att ha småbarn. Utvecklingsfaserna bjuder på en hel del minnesvärda och rent av hysteriskt roliga situationer och kommentarer och inte att förglömma, dessa uttryck,grimaser, och egen komponerade sätt att lösa det mesta "själv" på.
Så småbarnsåren, jag kan summera min inställning till den med:
Jag tänker sitta på första parkett hela den här föreställningen och jag tänker försätta ta pauser och sträcka på benen för att ha orken att verkligen kunna njuta av den fullt ut även de perioder då man önskar att filmen snart va slut.
För smärta födde skönhet, för ett år sedan så föddes våran lille palt, en fjunig liten pojke kom till världen och vände upp och ner på hela tillvaron med buller och bång. Och jag vill lova att när han kom till världen var det en hel del smärta med i bilden.
Nu ett år senare så traskar samma lilla fjuniga palt omkring och utforskar världen,fortfarande med buller och bång. Knappt har vi hunnit förstå att vi har fått ett barn till förräns hans första födelsedag har kommit.
Och rätt som det är har 15 år till gått och matkontot har förmodligen fullständigt skenat till förmån för mellanmjölk och limpor.
Tänk då om man då kan tänka tillbaka och komma ihåg allt som händer nu, innan mellanmjölks eran börjat och alla småbarnsår ligger framför en.
För visst, det är jobbigt med småbarn, man är inte alltid överväldigad att bli väckt 06.00 en lördagsmorgon och man är inte alltid supertaggad på att gå till lekplatsen i snorkyla,ösregn och snålblåst.
Men det går inte att sticka under stol med att lika jobbigt som det ibland är, lika underhållande fast ggr 100 är det att ha småbarn. Utvecklingsfaserna bjuder på en hel del minnesvärda och rent av hysteriskt roliga situationer och kommentarer och inte att förglömma, dessa uttryck,grimaser, och egen komponerade sätt att lösa det mesta "själv" på.
Så småbarnsåren, jag kan summera min inställning till den med:
Jag tänker sitta på första parkett hela den här föreställningen och jag tänker försätta ta pauser och sträcka på benen för att ha orken att verkligen kunna njuta av den fullt ut även de perioder då man önskar att filmen snart va slut.
onsdag 17 oktober 2012
Nota
365....365x9!....sanslöst många dagar! Så sanslöst många dagar att jag blir förvånad att tiden gått så fort. Känns som igår. Jag,nervös tonåring i canada goose jacka i alldeles för många plusgrader. Han, allt annat än onervös med en förkärlek för folköl och fortkörning. 9 år senare-på dagen, summerar jag tiden som gått och konstaterar att det blir aldrig som man tänkt sig. Det som jag trodde bara skulle vara ett kort tag, fullständigt sprang iväg och resulterade i 2 små blonda liv och en tillvaro bättre än vad jag någonsin vågat drömma om.
Detta skulle firas, barnvakt,ledigt från jobbet, biobiljetter,middag. Min man skulle få bli lite överraskad med en kväll bara han & jag.
Det speciella med min man, för er som känner honom, ni vet att han håller sällan igen. När jag kommer hem från jobbet 2h innan beräknad ankomst och presenterar att vi ska iväg och att han får masa sig in i duschen, undrar ju han såklart vad vi ska göra, hans följdfråga blir något i stil med
- hur många nätter ska vi va borta?
Hur många nätter? Plötsligt känns min kalender för kvällen något blek. Men så är det, min man! Han förväntar sig den stora trumman, oavsett vad det gäller. Jag har valt att se charmen i den egenskapen.
Middag, god mat, gott vin,mycket vin,nota.
Nota! Visserligen äter jag väl inte ute i någon överdriven utsträckning men så mycket vet jag att notan brukar inte komma i ett igenklistrat kuvert.
Upp ur kuvertet fiskar jag upp ett guldigt pappersark som till utseendet kan jämföras med idol-guldbiljetten för er som råkat se ett avsnitt nångång.
Efter att jag febrilt vridit och vänt för att någonstans hitta en summa att förhålla mig till,någon typ av siffror bara så jag kan få betala som man alltid gör och oftast alldeles för mycket.
Då ser jag.
"vi bjuder på hela er nota?"
- vad?varför?hur?
Till svar från servitrisen får vi att gäster som vi är värda det, hon tyckte att vi såg så kärleksfulla och glada ut så att hon ville göra detta för oss och som tack för att vi var så trevliga kunder.
På riktigt? Det är helt fantastiskt att vi utifrån sett kan lura människor att tro att vi är kärleksfulla och lyckliga.
Nej,på allvar nu! Det ÄR helt fantastiskt att vi efter 9år och 2barn i ibland väldigt krävande åldrar kan utstråla en sån känsla. För mig var det ett slags kvitto på att det jag känner för min man syns lilka mycket utanpå som det känns inuti.
Efter så lång tid tillsammans så blir det bara starkare och bättre och allra mest finare!
Ta åt dig- du vet vem du är! ❤
Detta skulle firas, barnvakt,ledigt från jobbet, biobiljetter,middag. Min man skulle få bli lite överraskad med en kväll bara han & jag.
Det speciella med min man, för er som känner honom, ni vet att han håller sällan igen. När jag kommer hem från jobbet 2h innan beräknad ankomst och presenterar att vi ska iväg och att han får masa sig in i duschen, undrar ju han såklart vad vi ska göra, hans följdfråga blir något i stil med
- hur många nätter ska vi va borta?
Hur många nätter? Plötsligt känns min kalender för kvällen något blek. Men så är det, min man! Han förväntar sig den stora trumman, oavsett vad det gäller. Jag har valt att se charmen i den egenskapen.
Middag, god mat, gott vin,mycket vin,nota.
Nota! Visserligen äter jag väl inte ute i någon överdriven utsträckning men så mycket vet jag att notan brukar inte komma i ett igenklistrat kuvert.
Upp ur kuvertet fiskar jag upp ett guldigt pappersark som till utseendet kan jämföras med idol-guldbiljetten för er som råkat se ett avsnitt nångång.
Efter att jag febrilt vridit och vänt för att någonstans hitta en summa att förhålla mig till,någon typ av siffror bara så jag kan få betala som man alltid gör och oftast alldeles för mycket.
Då ser jag.
"vi bjuder på hela er nota?"
- vad?varför?hur?
Till svar från servitrisen får vi att gäster som vi är värda det, hon tyckte att vi såg så kärleksfulla och glada ut så att hon ville göra detta för oss och som tack för att vi var så trevliga kunder.
På riktigt? Det är helt fantastiskt att vi utifrån sett kan lura människor att tro att vi är kärleksfulla och lyckliga.
Nej,på allvar nu! Det ÄR helt fantastiskt att vi efter 9år och 2barn i ibland väldigt krävande åldrar kan utstråla en sån känsla. För mig var det ett slags kvitto på att det jag känner för min man syns lilka mycket utanpå som det känns inuti.
Efter så lång tid tillsammans så blir det bara starkare och bättre och allra mest finare!
Ta åt dig- du vet vem du är! ❤
lördag 13 oktober 2012
Svinkyla.
Direktverkande el. Betydelsen av de orden har jag en helt egen tolkning av. Det betyder kyla, det betyder halvdomnade tår, tjocka fleecetröjor,fårskinnstofflor i alla storlekar från minibebis till en ordentlig 45:a. Det betyder sveda och ångest när elräkningem dimper ner i slutet av månaden. Första vintern i huset kunde jag inte förstå varför min envetna sambo hela tiden skulle jävlas och skruva ner vår ända källa till värme och trivsamhet. Han skruvade ner, jag höjde upp. Hur dyrt kan det bli tänkte jag och gottade mig i vetskapen om att nu kommer den snart, värmen! Detta värmekrig fortsatte, men en dag tog det tvärstopp. En dag förstod jag, den dagen då elräkningen hoppade upp på köksbordet. 7000:- drygt! 7!!! Värmekriget var slut, kilowattjägaren som han nu kallades vann och jag släpade fram de varmaste sockarna jag hade och gick in i acceptans.
Nu börjar det igen. Oktober, 5 grader ute, 16 inne! men nu kommer den snart, värmepumpen och nya element. Jag ska välkomna dessa nya familjemedlemmar med öppna armar och gladeligen slänga ut utsugarna från 70-talet som bott här på tok för länge.
Med den gallan spydd ska jag nog ta mig en liten lutare så här i svinkylan i sovrummet. Kanske det har gått upp någon grad när jag vaknar! Man vet aldrig!
torsdag 11 oktober 2012
Tillfälligt avbrott...
Tillfälligt avbrott...... Det skulle man minst sagt kunna kalla denna tid av tystnad här på bloggen. Som jag tidigare nämnt så kommer perioder när vardagen inte tillåter att ta sig tid att sätta sig ner och skriva.
Nu har jag tänkt på RIKTIGT att jag ska skärpa mig och verkligen få ur mig allt de där som den här bloggen var tänkt till. Så, nu får det vara bra med bortförklaringar och dåligt samvete.
Så, vad har hänt sen sist? Sommaren har kommit och gått, flygrädslan har bara gått och med den fobin övervunnen letade vi oss till cypern i slutet av sommaren.
43 grader varmt, solskyddsfaktor i lass, saltvattens allergiskt barn, svindyr läkarräkning och en massa andra härliga upplevelser senare så var vi tillbaka i vardgagen igen.
Nu skulle den däremot modifieras lite iform av att mannen i huset skulle ta över marktjänsterna hemma medans jag gick på en ny på jobbet. Sagt och gjort, det blev som jag befarade, mannen gömde sig bakom "min ändå uppgíft är att hålla barnen vid liv" och "jag lägger all min fokus på barnen". Underförstått, mannen hade inte tänkt att sköta marktjänsterna i någon överdriven utsträckning. Detta ledde till en del meningskiljaktheter de första veckorna men så småningom insåg jag att städning och dyl ändå är en smula sekundärt och mannen insåg att städ och plock ändå fyller en funktion.
Hösten börjar krypa på, krispiga mornar och vita grässtrån i trädgården. Den bästa årstiden, löven byter färg och värmeljusen släpas fram och höjer mysfaktorn ordentligt när man på kvällen kryper upp med lite te och ulliga filten i soffan. På något sätt så känns det som att allt börjar på hösten, den stora utmaningen att hålla ihop och ut under alla dessa kolsvarta månader som väntar. På med vantar, mössa och allt annat som behövs för att hålla ett barn nöjt och glatt ute.
Vilton har börjat gå och svajar omkring som ett vitt yrväder med högt bmi och för tjocka fötter för bra balans. Hä och dä går varmt hemma och det tränas på "lampa" och "tack" . Mycket mer intressantare än så blir inte en småbarnsvardag ibland, men det är bland det mysigaste som finns ändå.
Vi hörs snart igen- jag lovar!
Nu har jag tänkt på RIKTIGT att jag ska skärpa mig och verkligen få ur mig allt de där som den här bloggen var tänkt till. Så, nu får det vara bra med bortförklaringar och dåligt samvete.
Så, vad har hänt sen sist? Sommaren har kommit och gått, flygrädslan har bara gått och med den fobin övervunnen letade vi oss till cypern i slutet av sommaren.
43 grader varmt, solskyddsfaktor i lass, saltvattens allergiskt barn, svindyr läkarräkning och en massa andra härliga upplevelser senare så var vi tillbaka i vardgagen igen.
Nu skulle den däremot modifieras lite iform av att mannen i huset skulle ta över marktjänsterna hemma medans jag gick på en ny på jobbet. Sagt och gjort, det blev som jag befarade, mannen gömde sig bakom "min ändå uppgíft är att hålla barnen vid liv" och "jag lägger all min fokus på barnen". Underförstått, mannen hade inte tänkt att sköta marktjänsterna i någon överdriven utsträckning. Detta ledde till en del meningskiljaktheter de första veckorna men så småningom insåg jag att städning och dyl ändå är en smula sekundärt och mannen insåg att städ och plock ändå fyller en funktion.
Hösten börjar krypa på, krispiga mornar och vita grässtrån i trädgården. Den bästa årstiden, löven byter färg och värmeljusen släpas fram och höjer mysfaktorn ordentligt när man på kvällen kryper upp med lite te och ulliga filten i soffan. På något sätt så känns det som att allt börjar på hösten, den stora utmaningen att hålla ihop och ut under alla dessa kolsvarta månader som väntar. På med vantar, mössa och allt annat som behövs för att hålla ett barn nöjt och glatt ute.
Vilton har börjat gå och svajar omkring som ett vitt yrväder med högt bmi och för tjocka fötter för bra balans. Hä och dä går varmt hemma och det tränas på "lampa" och "tack" . Mycket mer intressantare än så blir inte en småbarnsvardag ibland, men det är bland det mysigaste som finns ändå.
Vi hörs snart igen- jag lovar!
söndag 24 juni 2012
Oro
Rätt som det är kommer den... Dagen jag vaknar upp och inser att jag är 45 år. Det är väl inget farligt med det? Nej, det är det inte men jag är livrädd. Livrädd för att jag då ska se tillbaka på mitt liv och veta att jag oroat bort de senaste 25 åren. 5 år har redan gått. 5 år av konstant oro och en fruktansvärd hypokondri som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. 20 år till av samma jävliga oro och ångest över mitt eländiga hälsotillstånd? Inga problem! Jag kan med största sannolikhet garantera att om jag inte tar mig i kragen nu och lär mig njuta av livet så kommer jag missa allt det underbara för att jag är för självupptagen med alla mina ännu oställda diagnoser.
Jag har en otroligt underbar familj och ett jobb som jag älskar. Jag har ett grymt liv med så mycket kärlek och goa vänner. Varför ska just jag få leva och vara lycklig? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Om man vänder på det så kan man ställa sig frågan: vad har jag gjort för att min lycka ska grusas av denna ständiga oro?
Jag har inget bra svar på någon av frågorna.
Just nu är det en fruktansvärt jobbig period, 1177.se går varm i min telefon ich jag kan känna hur jag blir sämre för var dag, nu är det bara en tidsfråga innan jag får den slutgiltiga diagnosen som ska förstöra hela mitt liv. Ta mig ifrån mina barn och lämna min man själv. Vad jag är kass som inte ens kommer lyckas hålla mig vid liv.
Ni hör ju själva! Helt sjukt! HELT sjukt..
Fast jag är så medveten så har den här förbannade oron mig i sitt järngrepp. Det handlar om att ta kontrollen nu. Det bara måste ske!
Men först ska jag bara googla liite till.
onsdag 13 juni 2012
Motivation
Nu har det återigen varit ett sånt där lite oplanerat avbrott i skrivandet. Fokuset har legat på lite andra håll de senaste.
Nu är jag tillbaka i vardagen och strävar efter att få en bra och hållbar rutin i min träning. Det är lättare sagt än gjort. Förkylningarna och alla de andra åkommorna som titt som tätt drabbar bår familj har en fantastisk tendens att bara gå runt,runt,runt och träningstillfällena blir färre och färre.
Det hade ju varit skönt om jag enbart kunde skylla på sjukdom, så är det ju inte tyvärr. Det är lite mitt eget fel oxå, mitt eget fel att vikten nu,trots stenhård lchf (med undantag för lite vin) har stått still.
Nu får det vara slut på det! Nu är det en sommar kvar, en sommar sen är jag tillbaka i mina vardagsrutiner med heltidsjobb och väldigt massa mindre tid.
Därför har jag målsatt för mig själv att när denna sommaren är slut ( för mig tar den slut väldigt precist 3 september) då ska de sista 2 kg från graviditeten + 6 till vara BORTA! Min man är tydligt informerad om att semestern kommer att till stor del nyttjas för att träna. Nu ska jag bara se till att hålla mig disciplinerad och motiverad.
Vad gäller lchf så tänkte jag fortsatt (med undantag för ytterligare lite mer vin) vara stenhård. Kanske tillochmed lite hårdare än vad jag varit nu. Med det menar jag att dra mer på portionerna och minska lite till på fettet, men ändå hålla balansen så jag inte får småhungrig.
tisdag 15 maj 2012
NYC
Så är jag äntligen här! Uppdaterar sittandes på en murrig underbar liten bar på 3rd avenue.
Flygresan gick minst sagt över all förväntan, lugnet spred sig som en oväntad gäst i hela kroppen och helt från ingenstans infann sig en sanslöst skön avslappnad känsla, nästan 10h senare var jag fanns i NYC! En 45 minuters lång kamp om livet i form av en galen taxi chaufför och en hel del likasinnade i trafiken så var vi framme på Manhattan.
Nu följer ett antal intensiva dagar och vi kickstartadr idag med ca 5h walking the streets of NY. Imorgon väntar brooklyn bridge, grund zero ich aquavit.
Hoppas ni har det angenämt hemma mina vänner, slå gärna min man en signal! Han kan behöva lite support i dessa gräsänkemans tider!
fredag 11 maj 2012
Flygplan och Lchf
Minst sagt sett så kan man säga att det varit lite väl passivt här på bloggen under en tid. Så är det, det går upp och ner och ibland känner jag inte alls för att skriva och då blir det inget.
Vad har hänt sen sist? Ja, lilleman har fått en sylvass tand och bestämt sig för att det är en bra idé att gnaga lack på köksbordet samt att han kommit på att han är en individ med egen vilja som INTE vill gå och lägga sig utan att högljutt visa sitt missnöje och ovilja först.
Detta beteende har självklart (för att återigen komma tillbaka till) resulterat i ytterliggare sömnbrist och halv om halvt ras-känsla som efterföljd. Det har till och med kommit till en gräns så den äldsta av barn i familjen frågar mig på morgonen "har du fått sova något i natt mamma?" 3 år och hon tynger sitt huvud med min avsaknad av sömn. Då kanske mamma har klagat lite för mycket och snudd på för ofta.
Nu väntar i alla fall en tid av förändring för småbarnsmorsan som nu åker till amerikat på söndag, jag åker i ett plan, ett plan med vingar och som kommer befinna sig på en höjd av ganska många tusenmeter och som inte kommer stanna för att jag blir panikslagen och hyperventilerar. Det känns kanon! Eller inte!
Men det är som de kloka säger- ner kommer man alltid. Min man är övertygad om att jag kommer klara detta galant om jag bara tänker på att folk gör detta varje dag,hela tiden och vissa människor jobbar faktiskt med detta. Okej, känns det bättre nu? Nej! jag kan väl inte hjälpa att dessa människor valt ett något så vansinnigt som att flyga plan som sitt arbete.
Och hur går det med lchf? Jodå, det funkar hur bra som helst, 2,6 kg kvar till matchvikt innan Vilton hamnade i magen. Sen därefter så är målsättning ytterligare 5-7 kg och det får ta tid. Jag mår väldigt bra av att slippa blodsockerfall och sockersug så nu känns det inte längre som att jag gör någon uppoffring ens.Och livet består inte av bearnaisesås och grädde direkt ur förpackningen, det består av goa sallader, fisk,kött,ägg och mörk choklad när andan faller på.
Kanske blir det lite uppdateringar i NY men det är ytterst osäkert än så länge.
Ha det så gott alla vänner och jag ska tänka på er när jag picnicar i Central Park :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)